Dimen Abdulla, Linnea Axelsson, Chto Delat?, Giorgi Gago Gagoshidze, Elisabete Finger & Manuela Eichner, Aage Gaup, Apostolos Georgiou, Beatrice Gibson, Maria W Horn, Thomas Hämén, Susanna Jablonski, Ingela Johansson, Kapwani Kiwanga, Birgitta Linhart, Hanna Ljungh & Mattias Hållsten, Fathia Mohidin, Santiago Mostyn, Christian Nyampeta, Ingrid Elsa Maria Ogenstedt, Didem Pekün med KHORA, Charlotte Posenenske, Sofia Restorp, Iris Smeds, Augusta Strömberg, Isak Sundström, Svärta (Yngve Baum, Jean Hermanson, Odd Uhrbom), Erik Thörnqvist, Cara Tolmie, Tommy Tommie, Danae Valenza, Ana Vaz, Peter Weiss & Hans Nordenström, Mats Wikström, Måns Wrange, Markus Öhrn
21.11 2020 – 14.2 2021
Norrbotten
Luleåbiennalen sprider sig över den vidsträckta regionen Norrbotten. Den här gången genomförs biennalens utställningar och konsthändelser i Luleå, Boden, Malmberget, Storforsen, Arjeplog och Korpilombolo: i en evakuerad skola, i en kyrka, på ett silvermuseum, i konsthallar, i ett före detta fängelse och på regionens länskonsthall.
Luleåbiennalen är en internationell biennal för samtidskonst, där globala och hyperlokala perspektiv förenas i platsspecifika situationer. Förutom ett tiotal utställningar inkluderar 2020 års upplaga ett turnerande litteraturprogram, dramatik, radio och en online-baserad journal.
Luleåbiennalen 2020 tar grepp om den spekulativa frågan om vad ”realism”, som begrepp, paradigm och konstnärlig ism, skulle kunna betyda idag. De inbjudna konstnärerna berättar genom sina verk om verkligheter relaterade till samhälleliga system: Byråkrati, massmediala logiker och industriell infrastruktur; men de föreslår också inbrott som utmanar och kastar omkull dessa rådande ordningar: genom strejken, psyket, skådespelet, magin och inte minst konsten själv.
Realismens tidsaxel sträcker sig från artonhundratalets andra hälft till nittonhundratalets första. Dess mångsidiga projekt bottnade i en generell vilja att porträttera samhället som det i verkligheten tedde sig i sin råhet, vardaglighet och med de orättvisa system som det innefattar. Realismen framträdde å ena sidan som estetisk konvention men framförallt vad beträffar de nya motivvärldar som nu uppkom inom konsten. Det realistiska projektet företräddes inledningsvis av en intellektuell borgarklass men kom senare också att involvera konst och litteratur där arbetarklassen tog plats som agens och tema, denna senare period med påfallande politisk udd som ofta benämns som social realism eller socialistisk realism.
När vi nu blickar tillbaka mot realismens tradition och placerar den i en urartad samtid, är det utan fasta tyglar eller skyldigheter gentemot historien. Vad vi återbesöker är en konstnärlig ambition: att försöka få världen att framträda som hel. I detta konstnärliga arbete uppdagas ett mod besläktat med galenskap. En hämningslös akt som innebär att ge sig i kast med det omöjliga – att foga ihop en splittrad värld och ge den mening. I små och stora exempel tecknar biennalens konstnärer perspektiv på egna ordningar av världen.
Den realism som gestaltas på Luleåbiennalens olika scener rör sig ofta långt bort från en avbildande eller dokumentär tradition. Istället framträder verkligheten i verken som ett slags teater, iscensatt, besjungen, förfrämligad och inte sällan helt absurd. Kanske kan dessa skådespel hjälpa oss att ompröva realismens innebörd och vår faktiska agens – under vår tid på jorden.
Karin Bähler Lavér, Emily Fahlén och Asrin Haidari,
curatorer Luleåbiennalen 2020
Läs mer på biennalens hemsida