Mints andra utställning är en komposition i tre delar. Den handlar om att gå sin egen moraliska väg, konstnärligt och mänskligt. Var finns integriteten i våra tankar och aktioner? Detta undrar verken och svarar genom de små ingreppens exempel: i sfärer, rullande klot och sammankallande cirklar.

Fernando Sanchez Castillo, Canicas, 2002

Fernando Sanchez Castillo, Canicas, 2002

Fernando Sanchez Castillo, Arquitectura para el Caballo, 2002.

Inger Ekdahl, Utan titel, olja på duk

Inger Ekdahl, Utan titel, olja på duk

Inger Ekdahl (1922–2014, Ystad)

Inger Ekdahl tillhör en av Sveriges modernistiska pionjärer. År 1963 ingick hon i Sveagalleriets utställning ’11 svenska konstnärer’. Den curerades av konstkritikern Eugen Wretholm som ville lyfta fram ”the bold outsiders” inom svenskt konstliv. De elva deltagarna, däribland Oskar Reutersvärd, Lizzie Olsson och Folke Truedsson, beskrevs som en heterogen grupp av utövare vilka valt det ständiga sökandet framför utstakade kommersiella framgångskoncept. I utställningstexten beskrevs Ekdahl som ”en meditativ spontanist”, vilket ramar in den metodiska dubbelhet av kontrollerad komposition och spontana inslag som blev hennes signum. Efter andra världskriget bosatte sig Ekdahl i Paris, där kom hon i kontakt med bl a Jean Arp (1886–1966), Victor Vasarely (1906-97) och representanter från konstgruppen De Stilj. Dessa sammanhang blev formerande för hennes konstnärliga utveckling och hon förblev under hela sin livstid uppkopplad mot en internationell modernistisk konstscen.

I Ekdahls verk från 1960-talet använde hon ofta en omkopplad dammsugare för att med apparatens hjälp blåsa färg på dukarna, resultatet blev verk med multipla lager av färg i dova toner. På Mint visas målningar från 1970–80-talen, här har 1960-talets expressionistiska uttryck övergått i en period av strikt geometriska experiment och ljus, Ekdahl kallade själv målningarna för systematiska kompositioner. Det är säregna skildringar av solfjäderslika mönster och cirklar. Målningarna skapar optiska synvillor, de liknar lysande noder i rörelse.

Efter Ekdahls död 2014 donerades hennes konstnärliga kvarlåtenskap till Ystads konstmuseum.

Tack till Ystads konstmuseum och Galerie Nordenhake.

Fernando Sánchez Castillo (f. 1970, Madrid)

En man på en vit iberisk häst travar (eller dansar) genom korridorerna av Universidad Autónoma i Madrid. Skolans arkitektur har en särskild historia: Dess bygge satte igång strax efter 1968-års studentuppror, under vilket studenter och fackligt engagerade tillsammans protesterade Francos fascistiska styre. Det nya universitet som invigdes av Franco, placerades på en strategisk plats i Madrids utkant, enkelt att isolera, lokaliserat i närheten av arméns huvudkvarter. Byggnaderna disponerades i ett rutmönster, och planerades utan några mötesplatser för människor, med enkel åtkomst för polisstyrkors ingrepp – till häst. Polishästar har vid senare uppror ridit genom dessa korridorer och salar, vilka tränats för att kunna springa upp för trappor. I videoverket Arquitectura para el caballo från 2002 intresserar sig Fernando Sánchez Castillo för relationen mellan byggnaden och djurets kropp. Det är en enkel demonstration av maktens arkitektur. I installationen Canicas visas tusentals glaskulor. Också detta hör till historien: Under 1970-talet spred skolans studenter ut kulor i fakulteternas korridorer, på så vis kunde de tillfälligt hindra poliserna att rida in på sina hästar.

David Väyrynen (f. 1983, Gällivare)

I Moa-rummet på Mint finns en lyssningsstation med nyskriven poesi av David Väyrynen. Med andra ord/Ni är guld värd (2019) handlar om de goda gärningarnas exempel, men också om den frustration och politisering av det ideella arbetet, som skulle kunna uppstå i takt med att allt färre människor engagerar sig ideellt. Den ena dikten utgörs av en uppräkning av framförda tack i stort och smått under den till synes veckotidningsbanala banala ”Dagens ros”, men där livet i all sin skörhet framläggs. Den andra dikten utgör ett brandtal för föreningsrörelsens och studiecirklarnas betydelse men olidliga sårbarhet. Konferenstal (2019) uppförs under utställningens öppning. David Väyrynen från Hakkas, Gällivare kommun, är diversearbetare, kommunpolitiker och poet. Han debuterade år 2017 med den uppmärksammade diktsamling Marken, som genom bl a prosa, sånger, predikningar och listor, skildrar Malmfälten som region, och två stora folkrörelser som präglar dess kultur och mentalitet: Den inomkyrkliga laestadianska väckelsen och den socialistiska arbetarrörelsen.

Detta jubileumsår cureras Konstfacks vårutställning av Emily Fahlén och Asrin Haidari som genom dialog med den omgivande kontexten söker förstå platsens specifika relationer, historiska samband, konflikter och möjligheter.

Utställningen pågår i alla betänkliga vrår och rumsligheter på skolan: i bl a källaren, biblioteket och Mandelgrenssalen, i korridorer och ateljéer. Som besökare vill vi att du ska kunna röra dig utan stopp mellan de olika rummen. Skolans olika inriktningar är uppdelade för att skapa en överskådlighet i detta mångfald av uttryck som är Konstfack.

I de 179 avgående studenternas arbeten är det naturligtvis svårt att spåra en gemensam tematik, men här finns bl a intressen för översättningen som konstnärlig praktik, känslornas språklighet, hantverkets långsamma processer och designens roll i klimatförändringarnas tid. Samtidigt har vi aktivt valt att söka efter var på skolan de kritiska diskurserna tar plats, i vilka rum och från vilka medvetandehorisonter de sker. Ett sådant exempel är det tvärdisciplinära studentkollektivet Brown Island. Gruppen har nyligen gett ut en handbok för att synliggöra några av de senaste aktiviteterna, dialogerna och tankarna kring dekolonialiserings-processer inom Konstfack; Brown Island in the White Sea: A Handbook for a Collective Practice. I dialog med gruppen har vi låtit text från boken smyga sig in i vårutställningens infrastruktur. Med denna intervention vill vi som curatorer lyfta en större fråga om en skolas historieskrivning och hur initiativ som dessa kan färga av sig på en institutions befintliga strukturer. Vilka historier finns dolda i skolans arkitektur, system och befolkare?

Mints första utställning tar fasta på något fundamentalt för vårt kritiska tänkande, vår fantasi och återhämtning: tiden efter arbete. De olika verken förhåller sig till temat på mer eller mindre direkta sätt, genom både dokumentära och abstrakta uttryck. De handlar om transformation, hobbys, läsande och vila. De handlar om att stretcha, möblera, bilda sig och minnas. Stillsamma reflektioner av fritidens material och miljöer men också de samhälleliga premisser som från första början gjort den möjlig. Pensionen, semestern och fritiden är följder av arbetarrörelsens kamper – vilans förutsättning är att den föregåtts av strid. Utställningen kan ses som en situation av olika påbörjade idéer, en plats vilken liksom fritiden själv får välja sin märkliga väg: kanske vara oklar, kanske vara meningsfull, kanske så småningom bli livsviktig. Eller som Gregor Paulsson, initiativtagaren till den stora Fritidsutställningen i Ystad 1936, med andra ord sa ”Fritiden är frihetens förutsättning, som den folkliga självstyrelsens livsluft.”