Gunilla Palmstierna-Weiss, född 1928, har verkat i skärningspunkten mellan scenografi och bildkonst, i nära kontakt med en internationell scen av intellektuellt och politiskt engagerade kulturarbetare. Född i Schweiz, uppvuxen i Holland och Österrike, kom hon till Sverige under andra världskrigets slutskede.

Palmstierna-Weiss tillhörde den krets av konstnärer och kreatörer runt vilken Moderna Museets verksamhet växte fram under det tidiga 1960-talet. Hennes konstnärliga och politiska engagemang har tagit henne till studentuppror, befrielsekamper och kulturcentrum över hela världen, på något sätt alltid mitt i händelsernas centrum.

Skissen och modellerandet som ett eget rum för skapande. Det är framförallt som scenograf Palmstierna-Weiss är känd, ett yrke som till stor del är en kollektiv process av förhandlingar och samarbeten. Teckningen och den arkitektoniska modellen är däremot två kreativa uttryck som rymmer ett privat rum för skapande.

I Palmstierna-Weiss arbete är detta särskilt tydligt: teckningarna och modellerna är omsorgsfullt utförda, fyllda av lust inför mediet, inkapslade av tid, research och tanke. De framträder som verk i sin egen rätt och i utställningen får du uppleva dem frånkopplade teaterns sammanhang.

Bildvärlden är starkt påverkad av den holländska stilinriktningen De Stijls estetik och den tyska Bauhaus-skolans arkitektoniska program. Det gäller färgernas symboliska funktion såväl som inställningen till scenrummets gestaltning – där varje objekt och detalj ska fylla ett syfte.

Dessa skolors prägling omfattar också idéen om en konstnärlig rörlighet; Palmstierna-Weiss praktik är genreöverskridande med konst, hantverk, teknologi och tänkande som går in och ut ur varandra. Hennes yrkesmässiga bana tog sin början i det keramiska och skulpturala fältet med inriktning på offentlig miljö, en praktik som löpte parallellt med den scenografiska.

Vid sidan av de estetiska principerna bär teckningarna på djupt personliga kvaliteter som tar sig uttryck i absurdism, galenskap, humor och mörker. I visuella regier framträder enskilda karaktärer genom grimaser, rörelser och kroppsliga krämpor men också kollektiva situationer där kroppar bygger rum genom samlingar, arméer och samfund.

I Pontus Hulténs visningsmagasin presenteras utsnittet av ett rikt och omfattande konstnärsliv. Detta är Gunilla Palmstierna-Weiss första separatutställning på Moderna Museet.

Efter att ha legat i dvala i fem år återuppstod 2018 Skandinaviens äldsta konstbiennal med Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén som nya konstnärliga ledare, på initiativ av Konstfrämjandet, ny huvudman för biennalen. 2018 års program sträckte sig över ett vidsträckt geografiskt område med konsthändelser och utställningar i Luleå, Boden, Jokkmokk såväl som Kiruna och Korpilombolo. 37 konstnärer medverkade, varav åtta konstnärer bidrog med nyproducerade verk. Biennalen släppte en månatlig journal, presenterade performance, uppmärksammade offentliga verk och arrangerade filmprogram. Därutöver arrangerades en internationell konferens om anti-fascistisk organisering bland aktivister, konstnärer och tänkare mot slutet av utställningsperioden, 15–17 februari.

Aldrig visste man vilka
villkor som skapats
i vintermörkret *

Under den mörka tiden på året, november–februari, är soltimmarna sex om dagen i Sveriges nordligaste region, Norrbotten. I samklang med perioden under vilken Luleåbiennalen 2018 infaller, tar vi fasta på mörkret i landskapet som en premiss att tänka utifrån och att arbeta med.

Ulla Wiggen

Agnieszka Polska

Susanne M. Winterling

Didem Pekün

Lap-See Lam

Model of Norrskensflamman used in the trial

Exhibition view at Luleå Konsthall

Anja Örn, Francis Alys

Neda Saeedi

Ulla Wiggen, Hanni Kamaly

Hanni Kamaly

Isak Hall, Hanni Kamaly

Karl Sjölund

Monira Al Qadiri, Ingela Ihrman, Susanne M. Winterling

Titeln på biennalen, Tidjord, är benämningen för den periodiska rörelsen av jordskorpan som uppstår p g a månen och solens gravitation, en rörelse parallell med tidvattnets. Ljus och mörker avlöser varandra rytmiskt i enlighet med den omgivande geografin. Norrbottens geografiska position, med sin närhet till Finland och Ryssland, har historiskt sett gjort området till en aktiv militär zon. En laddad och strategisk gränstrakt där bl a en hel stad, med fem fort, växt fram för att försvara landet från inkräktare. Landskapet är rikt på vatten, malm och skog. Utvinningen av dessa resurser har lämnat djupa sår. Tystade forsar, gapande gropar, en stad som kollapsar i jorden. Är mörkret en del av dessa berättelser?

Mörkret som begrepp är huvudsakligen laddat med negativa associationer, sammankopplat destruktivitet och fördärv. Biennalen väcker frågor om vad en mörk tid kan sägas innebära: att det sociala och politiska våldet liksom tiden är en periodisk rörelse? Eller att mörkret är en för alltid närvarande premiss att navigera i?  I så fall – går dess ok att förhandla och samtidigt förstås som en potential för tänkande, drömmande och projektion? En position där sinnena skärps, ett rum där tid och plats kan upplösas och nya konturer uppenbara sig.

Med avstamp i de norrbottniska landskapen och med stark inspiration från dess samtida poesi-scen, skapas en serie släckta utställningsrum i städerna Luleå, Boden, Jokkmokk, Kiruna och Korpilombolo. I verk om tystade vattenfall, den påhittade vildmarken och väntan på ett krig som aldrig kommer dras paralleller till besläktade historier i andra bergstrakter, vid andra flodbanker och hav. Men här finns också verk som frångår en faktisk geografi, som kopplas upp mot drömmen och lättar från marken. Landskapet förstås som en plats där kontroll utövas och övergrepp begås, men också som en plats från vilken vi kan lära oss något om oss själva. Finns motståndet i landskapet och i dess rytmer?

2018.luleabiennial.se

* Ur Linnea Axelssons diktepos Aednan (2018)