Thea Ekström
Milena Bonilla
Eivor Burbeck
Thale Vangen
6.3–20.5 2020
Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm
Med symbolspråk hämtat ur självupplevda erfarenheter, magiska tecken och materialistisk historia twistas perspektiven i dessa verk på märkliga och oväntade sätt. Som Surrealism?
Måleri och ristningar av Thea Ekström (1920–1988 Stockholm), video av Milena Bonilla (1975 Bogotá), skulptur av Thale Vangen (1974 Drammen), experimentfilm av Eivor Burbeck (1926–1965 Stockholm)
Milena Bonilla, Elis Eriksson, David Wojnarowicz & Marion Scemama, Armin Lorenz Gerold, Thale Vangen
6.12 – 23.2 2020
Konsthall C, Cigarrvägen 14, Stockholm
Den fysiska världen fanns fortfarande där men utställningen uppmärksammar flykten från den. Genom närbildens avskärmning tar vi genom ljud, video, måleri och objekt, del av tillfällighetens extas, i former av rus, upphetsning och mental förvirring. När någon lägger händerna på din kropp och blodkärlen förgrenas med varandra, när solens sista drink gör dig hög, när tiden blir kompakt, när natten rör sig.
Hands at work: Scuola Senza Fine, part of the film screening programme at Mint that looks at the body’s place in comporary work. During the evening the film Scuola Senza Fine will be discussed. With Sarah Browne and Jenny Richards. As part of Jenny Richards’ ongoing Phd research project Outsourcing the Body.
The first in a series of study sessions that explore practices that reflect and resist the current expansion of commercialized, individualized and outsourced care.
As part of Jenny Richard’s ongoing Phd research project ‘Outsourcing the Body.’
The session shares some of Fathia Mohidin’s research into the strong body in capitalist society and its relation to the aesthetics, politics and labour of the gym. Centred around collective reading and discussion the session draws out the tensions between today’s responsibilising of care on the individual, and the resistance and strength that can be built through training with the help or hindrance of gym machines.
Fathia Mohidin works in various ways with installation, where she often takes sport and fitness as a point of departure to reflect on the body in relation to societal ideas and categorisations. She is currently exploring the strong body in capitalist society, with a focus on the gym and labour. Most recently her work has been shown in the solo exhibition New Geometries at Galleri Nuda (2018) as a part of the project Shaping Resistance, and in the group exhibitions Ndksdwu7jejjf, Biquini Wax EPS, Mexico City (2018); Laboratory Aperto, Asilo Sant’Elia/Fondazione Ratti, Como (2018) and I’m fine, on my way home now, Mossutställningar (2017). Mohidin is pursuing her MFA in Fine Arts at the Royal Institute of Art in Stockholm.
Adriana Monti, Annika Elmqvist, Ben Cain, Benedetta Crippa, Christina Zetterlund, David Price, Edith Hammar, Gunilla Lundahl, Jenny Richards, Johanna Minde, Margareta Ståhl, Patrick Lacey and Sarah Browne.
20.11 2019 – 18.1 2020
Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm
Att ta saken i egna händer är en polyfon utställning. Den för samman berättelser, hantverk, görande, plats, illustrationer och verk som utgår från arbetares självorganisering under den fria tidens timmar.
Att ta saken i egna händer
Curator Christina Zetterlund, med Annika Elmqvist och Benedetta Crippa.
Denna utställning tar sin utgångspunkt i det stora projektet I Glasriket – människan, miljön, framtiden som ägde rum mellan åren 1978– 83. Initiativet till projektet togs av ABF i Lessebo och Nybro tillsammans med Svenska Fabriksarbetareförbundets avdelningar 2, 44 och 122. Syftet var att ta saken i egna händer och själva berätta sin historia. Med inspiration från Gunnar Silléns bok Stiga vi mot ljuset (1977) och senare i projektet också Sven Lindqvists Gräv där du står (1978) organiserades drygt 30 studiecirklar för att samla berättelser om arbetet och livet i de många småländska glasbruksorterna. Resultatet blev en brokig historia om yrkeslivet och fritiden, det förmedlades genom 21 innehållsrika böcker, flera utställningar och en bussturné som arrangerades med Riksutställningar. Redogörelserna inbegriper skildringar om allt från berättelser om arbetsvillkor och livet kring bruket, om en självorganisering av arbete, politik, fritid och samhälle till kvinnornas ställning i de mansdominerade bruksorterna. Vi påminns också om de långa och många kamper för rättigheter och att organisera gemenskaper på egna villkor.
Illustration är denna utställnings bärande medium. Ett val som kommer från studiecirklarna där illustrationen blev ett verktyg för att minnas. De 21 böckerna är rikligt illustrerade med cirkeldeltagarnas egna teckningar. På utställningens vänstra vägg har illustratören Annika Elmqvist tolkat foton från böckerna i form av glasmålningar. Hon har format en hyllning till dem som skrev historia, till dem som, trots hårda omständigheter, gick ihop, organiserade sig, bildade föreningar, byggde egna samlingslokaler, studerade och roade sig.
Projektet I Glasriket skriver designhistoria. Det berättar om förutsättningarna för att skapa glas men också om den viktiga sölningspraktiken. Faktum är att vi i bokserien finner en av de få texter som behandlar denna viktiga praktik. Det är ett avsnitt som den grafiska
formgivaren Benedetta Crippa, på utställningens högra vägg, bygger ut till en dekorativ illustration som berättar om praktikens olika fasetter. Sölning var något som glasarbetarna ägnade sig åt på lunchrasten, på sin egen tid. Det var ett sätt att lära sig glashantverket, att komma upp sig i den hierarkiska produktionsprocessen och tjäna mer pengar. Här formades
en föremålskultur av både praktiska vardagsföremål och dekorativa objekt. I utställningen visar vi några exempel på denna kultur. Samtidigt var lunchrasten också en timme av frihet för den skickliga hantverkaren, ett tillfälle att få följa sin nyfikenhet och experimentera. Många glasinnovationer har sina rötter i detta prövande. Men denna form av sölning återfinns varken på museum eller i historieböcker – bara i glasarbetarnas egna hem. De kan på så sätt sägas vara en form av spöken i en traditionell svensk designhistoria. I utställningen kan du ana dem genom Benedetta Crippas illustrationer.
Scuola Senza Fine (1983)
’Mer damm i våra hus, mindre damm i våra hjärnor’ – De 150 timmarna
Organiserat av Jenny Richards och Sarah Browne med Adriana Monti
Adriana Montis film Scuola Senza Fine [Skola utan slut] från 1983, utgår från en grupp av kvinnor som deltog i den betydelsefulla bildningsrörelsen för italienska arbetare under början på 1970-talet. 150 timmar var namnet på ett kontrakt som syftade till att avsätta 150 timmar för att möjliggöra studier under arbetstid. Det var ett avtal som hade förhandlats fram av italienska arbetare inom bil- och stålindustrin 1973. 150 timmars-modellen plockades snabbt upp av andra industriella sektorer såväl som jordbruk för att senare även involvera hemmafruar och arbetslösa.
Centralt för de 150 timmarna var att studierna inte var yrkesinriktade, dvs att de inte arrangerades med avseende på att förbättra den produktiva avkastningen på arbetsplatser, snarare var syftet att på betald tid få möjlighet att diskutera arbetsförhållanden, personlig och kollektiv utveckling. 150 timmarskurserna var influerade av den brasilianske pedagogen och filosofen Paulo Friere, de fokuserade i stor utsträckning på att reflektera levd erfarenhet genom muntlig historia, diskussion och skrivande. Att den fackliga rörelsen också inkluderade obetalda hemmafruar var ett radikalt erkännande av städning, matlagning och omsorg som arbete. De här kvinnornas historia och identiteter som tidigare stått i skuggan av de manliga arbetarna, som spöken i arbetarrörelsen, materialiserades genom 150 timmar. Deras erfarenheter och röster kom att kanaliseras genom en växande feministisk rörelse.
Filmen Scuola Senza Fine producerar ett polyfoniskt uttryck för kollektiv erfarenhet där individen är sammanflätad med kollektivet, det levandegörs i gemensam intimitet som att äta tillsammans under studie-timmarna. I den specifika kontexten på Mint, i ABF-huset som byggts för arbetares bildning och samling, erbjuds en reflektion över arbetares kamp. De 150 timmarna ställs i kontrast till den monumentala målningen över arbetarrörelsens historia av Ruben Nilsson (1893 –1971) i samma rum. Filmen skiljer sig också från dagens arbetsplatser som istället för gemensam tid, erbjuder individualiserad vård, t ex genom rabatterade gymkort eller en kurs i mindfullness för att hantera stressiga arbetsförhållanden. Dessa samtida förhållningssätt söker ’inte förändra industrialiserade socio-politiska strukturer och miljöer, men att förmå individer till att ändra sin inställning till dessa sammanhang’ (Nathoo Ayesha. ‘From Therapeutic Relaxation to Mindfulness in the Twentieth Century’, 2016). Vilka strategier finns det för att skapa plats och tid för att definiera och vägra den alienerande påverkan som arbete har på oss idag?
Som en del av den pågående filmserien Hands at work, organiserat av konstnären Sarah Brown och curatorn Jenny Richards, samt Richards forskningsprojekt Outsourcing the Body.
Scuola Senza Fine distribueras av Cinenova. Cinenova är en ideell organisation som bevarar och distribuerar feministiska film- och videoverk.
Training – Small Semi-Skilled Tasks: Units of Exchange, Labour of Trying, Useful and Non-Useful Goods, Caring for Cast-Offs
Organiserat av Patrick Lacey och David Price, med Ben Cain
I samband med vernissagen arrangeras en release av konstnären Ben Cains bok Uses of Leisure, i samarbete med konstnären och skribenten David Price och formgivaren Patrick Lacey (Åbäke). Publikationen kan ses som en otyglad sammanfattning av en tio-årig konstnärlig praktik inom vilken 30 projekt sorteras efter en subjektiv kategorisering av arbete, fritid och vila. Cains konstnärskap förhandlar arbete och konstnärlig handling. Han har återkommande utforskat konstens tvetydiga förhållande till industri, kommodifiering och immateriellt arbete.
Projektet tar också rumsligt uttryck genom en portabel installation, Training – Small Semi-Skilled Tasks: Units of Exchange, Labour of Trying, Useful and Non-Useful Goods, Caring for Cast-Offs [Träning – små semi-händiga arbeten: Utbytsenheter, testarbeten, användbara och icke-användbara varor, omsorg för kasserade prylar] som breder ut sig på August-galleriets golv under utställningens öppningsdag. Om vilken Ben Cain själv skriver: ”Objekten har anpassats så att de ryms i en liten resväska som ska fraktas från London till Stockholm, här presenteras de i formen av ett gatustånd, det får mig att tänka på den kringresande försäljaren, kanske t o m Arthur Millers pjäs En handelsresandes död, idéer om hur material styrs och utbyts mellan människor samt vad materialen själva förmedlar. Objekten i installationen inkluderar produkter från kreativt och industriellt arbete, samt produkter som inte vittnar om något bakomliggande fysiskt arbete alls, mirakulösa objekt. Vissa av objekten som visas är prover hämtade från trä- och stålverkstäder. Dessa kasserade delar har noggrant valts ut, sandpapprats och putsats, för att sedan pulverlackeras eller målas. Installationen riktar ljuset mot försök som gjorts i strävan att göra något rätt, lära sig något och förstå sig på hur man arbetar med verktyg, material och färger. Verket består av övningar och en uppsättning funna och med avsikt designade objekt, modeller från en existerande arbetsplats och från en arbetsplats i min fantasi. Tillsammans utgör de en modell för en studio eller en nomadisk verkstad, en som uppehåller sig vid ett arbete som inte är särskilt produktivt.” Med stöd från Iaspis.
Plats för slöjd: Jokkmokk
Med Edith Hammar och Johanna Minde
I utställningen visas också samtida hantverk av Johanna Minde (f. 1989) och Edith Hammar (f. 1992) – 2019 års stipendiater av Slöjd Stockholms ’Plats för slöjd’, ett årligt residensprogram som syftar till att främja slöjdfältets utövare. Programmet är en del av en långsiktig utveckling av en publik plattform för att undersöka, lyfta fram och diskutera slöjd och hantverk, samt ställa frågor kring det handgjorda och dess roll och relevans i vår samtid. Här på Mint visas arbeten i process. Hammar och Mindes arbeten har under hösten tagit form i dialog med Jokkmokks lokala kontext och landskap, mer specifikt på Samernas utbildningscentrum. Skolan ger utbildning i duodji/duodje (Skinn, textil, trä/horn), samiska språk: nord-, lule-, ume- och sydsamiska, rennäring och samiskt mathantverk.
Johanna Minde: ”Jag jobbar med traditionella och experimentella metoder inom duodji. Jag utforskar framförallt mötet mellan duodji, design och arkitektur. Under residensperioden i Jokkmokk har jag genom olika garvningsmetoder utforskat renskinnets möjligheter att användas inom formgivning. Genom att bereda skinn med variation på typ av process och grad av genomgarvning har jag testat renskinnets förmåga till ljusgenomsläpp.”
Edith Hammar: ”Skåpet är byggt i furu, inga skruvar eller gångjärn utan byggt med lim och träplugg. Motivet är ganska spontant, självbiografiskt blandat med önsketänkande, precis som mina teckningar i tusch. När jag blivit nöjd med en skiss har jag använt stämjärn i olika storlek för att hugga fram bilderna. Under arbetet i Jokkmokk var jag omgiven av vattendrag och skog, och jag tänkte mycket på min morfar som ofta berättade om när han arbetsemigrerade till Kanada. Hans bästa trick som timmerflottare var att gå ner i split med en fot på varje stock mitt i vattnet.”
DATUM: 14 nov + 28 nov + 12 dec + 9 jan + 23 jan + 6 feb
I denna läsecirkeln kommer vi under sex kvällsträffar att fördjupa oss i de två franska tänkarna Monique Wittig och Guy Hocquenghem. Genom deras gräsrotsaktivism och nyskapande teoribildningar utgjorde de båda centrala figurer i de franska, socialistiska och queera rörelserna från 70-talet och framåt i Paris. I båda deras tänkande stod relationen mellan genus, sexualitet, kropp, språk, kapital och patriarkat i centrum inom vilka de på likartade sätt upprättade lesbiska respektive bögar som möjliga revolutionära subjekt. Vi kommer att röra oss mellan lesbisk materialism (såsom presenterad av Wittig) och deleuze-influerad sexualteori (såsom presenterad av Hocquenghem) med utgångspunkt i begärets revolutionära potential och de utmaningar som en queer socialism ställs inför i mötet med nyliberalismens och den psykiatriska diskursens ökade dominans. Hur kan vi använda oss av Wittigs och Hocquenghems arbeten idag i vår politiska praktik och teori? Hur kan vi förstå HBT-rörelsens ”framgångar” de senaste trettio åren i relation till nyliberalismens framgångar? Vilka utgör de nya konfliktlinjer som en queer socialism borde synliggöra? Vilken relation står det queera begäret och revolten i förhållande till varandra? Och vilka möjligheter och begränsningar finns det i att använda (det queera) begäret som politisk horisont för (en queer) socialism?
Studiecirkelledare: Johan Sundell (genusvetare och ljudkonstnär) och Andreas Lindholm (jurist inom mänskliga rättigheter)
ANMÄLAN till info@m-i-n-t.se senast fredag 8 nov
Avgift efter förmåga: 200-400 kr
PRIMÄRLITTERATUR:
Guy Hocquenghem, ”Homosexual Desire” (1993) [1972]
Monique Wittig, ”The Straight Mind: And Other Essays” (1992) [1980-1990]
SEKUNDÄRLITTERATUR:
Bill Marshall, ”Guy Hocquenghem: Theorising the Gay Nation” (1996)
Claire Colebrook, ”Gilles Deleuze: En Introduktion” (2010) [2002]
Namascar Shaktini, ”On Wittig: Theoretical, Political and Literary Essays” (2005)
SCHEMA:
14/11, kl 18-20 Introduktion + Gästföreläsare om Monique Wittig
28/11, kl 18-20 Första tillfället om Monique Wittig
12/12, kl 18-20 Andra tillfället om Monique Wittig
JULUPPEHÅLL
9/1, kl 18-20 Gästföreläsare om Guy Hocquenghem
23/1, kl 18-20 Första tillfället om Guy Hocquenghem
6/2, kl 18-20 Andra tillfället om Guy Hocquenghem + Avslut
A discussion informed by Nadia Hebson’s work into the Italian feminist, activist, historian and art critic Carla Lonzi’s notion of Resonance. At the time of her death in 1982 Carla Lonzi was working on a book in which she was in conversation with a group of fifteenth-century bluestockings. In this text Lonzi foregrounds her notion of Resonance which she described as as a relationship that can be established between two or more women, who do not necessarily live in the same place or period of time, as a way of seeing ones own experience reflected in the experience of someone else. A form of mutual recognition. Lonzi’s thinking offers a starting point for discussion around new forms of engagement which may draw on paying close attention, polyphony, biography, translation, fiction and auto-fiction, and their collective potential to make visible and audible previously obscured thought and experience.
The evening will see how we might think through resonance in relation to some of the voices, positions and concerns brought up through the film screening series so far, and how it might inform our methods for collective discussion.
Nadia Hebson is an artist and Senior Lecturer at Royal Institute of Art in Stockholm. She works across painting, objects, large scale prints, apparel and text through subjective biography most recently exploring the expanded legacies of American painter Christina Ramberg and British painter Winifred Knights, who she conceives as fictional mentors. Her recent exhibitions and commissions include Gravidity & Parity &, Hatton Gallery, Newcastle upon Tyne; one on one: on skills, The Contemporary Art Museum of Estonia, EKKM, Tallin; I See You Man, Gallery Celine, Glasgow; Alpha Adieu, Museum of Contemporary Art Antwerp, M HKA and Choreography, Arcade, London. In 2014 with AND Public she published MODA WK: work in response to the paintings, drawings, correspondence, clothing and interior design of Winifred Knights (an expanded legacy). In 2017 with Hana Leaper she co-convened the conference, Making Womens Art Matter, at the Paul Mellon Centre, London. She is currently working on a new publication which explores the work of Christina Ramberg and her creative female circle.
Many Hands at Work is part of an ongoing series of film screenings and discussions that looks for the body’s place in contemporary labour relations from intersectional feminist positions, organised by Sarah Browne and Jenny Richards
*Please note the event will be held in English but we will try to support other languages in the room.
Inger Ekdahl
Fernando Sánchez Castillo
David Väyrynen
25.9 – 1.11 2019
Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm
Mints andra utställning är en komposition i tre delar. Den handlar om att gå sin egen moraliska väg, konstnärligt och mänskligt. Var finns integriteten i våra tankar och aktioner? Detta undrar verken och svarar genom de små ingreppens exempel: i sfärer, rullande klot och sammankallande cirklar.
Inger Ekdahl (1922–2014, Ystad)
Utan titel, 1970-tal, 80×80 cm, olja på duk
Utan titel, 1985, 60×60 cm, olja på duk
Utan titel, årtal saknas, 60×60 cm, olja på duk
Utan titel, 1974, 44×44 cm, olja på duk
Utan titel, 1970-tal, 58×58 cm, olja på duk
Inger Ekdahl tillhör en av Sveriges modernistiska pionjärer. År 1963 ingick hon i Sveagalleriets utställning ’11 svenska konstnärer’. Den curerades av konstkritikern Eugen Wretholm som ville lyfta fram ”the bold outsiders” inom svenskt konstliv. De elva deltagarna, däribland Oskar Reutersvärd, Lizzie Olsson och Folke Truedsson, beskrevs som en heterogen grupp av utövare vilka valt det ständiga sökandet framför utstakade kommersiella framgångskoncept. I utställningstexten beskrevs Ekdahl som ”en meditativ spontanist”, vilket ramar in den metodiska dubbelhet av kontrollerad komposition och spontana inslag som blev hennes signum. Efter andra världskriget bosatte sig Ekdahl i Paris, där kom hon i kontakt med bl a Jean Arp (1886–1966), Victor Vasarely (1906-97) och representanter från konstgruppen De Stilj. Dessa sammanhang blev formerande för hennes konstnärliga utveckling och hon förblev under hela sin livstid uppkopplad mot en internationell modernistisk konstscen.
I Ekdahls verk från 1960-talet använde hon ofta en omkopplad dammsugare för att med apparatens hjälp blåsa färg på dukarna, resultatet blev verk med multipla lager av färg i dova toner. På Mint visas målningar från 1970–80-talen, här har 1960-talets expressionistiska uttryck övergått i en period av strikt geometriska experiment och ljus, Ekdahl kallade själv målningarna för systematiska kompositioner. Det är säregna skildringar av solfjäderslika mönster och cirklar. Målningarna skapar optiska synvillor, de liknar lysande noder i rörelse.
Efter Ekdahls död 2014 donerades hennes konstnärliga kvarlåtenskap till Ystads konstmuseum.
Tack till Ystads konstmuseum och Galerie Nordenhake.
Fernando Sánchez Castillo (f. 1970, Madrid)
Arquitectura para el caballo (Architecture for Horses), 2002, video, 5’30” Canicas, 2002, glaskulor
En man på en vit iberisk häst travar (eller dansar) genom korridorerna av Universidad Autónoma i Madrid. Skolans arkitektur har en särskild historia: Dess bygge satte igång strax efter 1968-års studentuppror, under vilket studenter och fackligt engagerade tillsammans protesterade Francos fascistiska styre. Det nya universitet som invigdes av Franco, placerades på en strategisk plats i Madrids utkant, enkelt att isolera, lokaliserat i närheten av arméns huvudkvarter. Byggnaderna disponerades i ett rutmönster, och planerades utan några mötesplatser för människor, med enkel åtkomst för polisstyrkors ingrepp – till häst. Polishästar har vid senare uppror ridit genom dessa korridorer och salar, vilka tränats för att kunna springa upp för trappor. I videoverket Arquitectura para el caballo från 2002 intresserar sig Fernando Sánchez Castillo för relationen mellan byggnaden och djurets kropp. Det är en enkel demonstration av maktens arkitektur. I installationen Canicas visas tusentals glaskulor. Också detta hör till historien: Under 1970-talet spred skolans studenter ut kulor i fakulteternas korridorer, på så vis kunde de tillfälligt hindra poliserna att rida in på sina hästar.
David Väyrynen (f. 1983, Gällivare)
Ni är guld värd, 2019, dikt
Inläsare: Mathias Väyrynen, Lena Sjötoft, Berndt Wäyrynen, Miriam Vikman, Karl-Erik Taivalsaari
Med andra ord, 2019, dikt
Inläsare: David Väyrynen, Pernilla Fagerlönn
Konferenstal, 2019, dikt
Uppläsning: David Väyrynen
I Moa-rummet på Mint finns en lyssningsstation med nyskriven poesi av David Väyrynen. Med andra ord/Ni är guld värd (2019) handlar om de goda gärningarnas exempel, men också om den frustration och politisering av det ideella arbetet, som skulle kunna uppstå i takt med att allt färre människor engagerar sig ideellt. Den ena dikten utgörs av en uppräkning av framförda tack i stort och smått under den till synes veckotidningsbanala banala ”Dagens ros”, men där livet i all sin skörhet framläggs. Den andra dikten utgör ett brandtal för föreningsrörelsens och studiecirklarnas betydelse men olidliga sårbarhet. Konferenstal (2019) uppförs under utställningens öppning. David Väyrynen från Hakkas, Gällivare kommun, är diversearbetare, kommunpolitiker och poet. Han debuterade år 2017 med den uppmärksammade diktsamling Marken, som genom bl a prosa, sånger, predikningar och listor, skildrar Malmfälten som region, och två stora folkrörelser som präglar dess kultur och mentalitet: Den inomkyrkliga laestadianska väckelsen och den socialistiska arbetarrörelsen.