17.11.2018–17.2.2019 Norrbotten

Luleåbiennalen 2018: Tidjord

Efter att ha legat i dvala i fem år återuppstod 2018 Skandinaviens äldsta konstbiennal med Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén som nya konstnärliga ledare, på initiativ av Konstfrämjandet, ny huvudman för biennalen. 2018 års program sträckte sig över ett vidsträckt geografiskt område med konsthändelser och utställningar i Luleå, Boden, Jokkmokk såväl som Kiruna och Korpilombolo. 37 konstnärer medverkade, varav åtta konstnärer bidrog med nyproducerade verk. Biennalen släppte en månatlig journal, presenterade performance, uppmärksammade offentliga verk och arrangerade filmprogram. Därutöver arrangerades en internationell konferens om anti-fascistisk organisering bland aktivister, konstnärer och tänkare mot slutet av utställningsperioden, 15–17 februari.

Aldrig visste man vilka
villkor som skapats
i vintermörkret
 *

Under den mörka tiden på året, november–februari, är soltimmarna sex om dagen i Sveriges nordligaste region, Norrbotten. I samklang med perioden under vilken Luleåbiennalen 2018 infaller, tar vi fasta på mörkret i landskapet som en premiss att tänka utifrån och att arbeta med.

Titeln på biennalen, Tidjord, är benämningen för den periodiska rörelsen av jordskorpan som uppstår p g a månen och solens gravitation, en rörelse parallell med tidvattnets. Ljus och mörker avlöser varandra rytmiskt i enlighet med den omgivande geografin. Norrbottens geografiska position, med sin närhet till Finland och Ryssland, har historiskt sett gjort området till en aktiv militär zon. En laddad och strategisk gränstrakt där bl a en hel stad, med fem fort, växt fram för att försvara landet från inkräktare. Landskapet är rikt på vatten, malm och skog. Utvinningen av dessa resurser har lämnat djupa sår. Tystade forsar, gapande gropar, en stad som kollapsar i jorden. Är mörkret en del av dessa berättelser?

Mörkret som begrepp är huvudsakligen laddat med negativa associationer, sammankopplat destruktivitet och fördärv. Biennalen väcker frågor om vad en mörk tid kan sägas innebära: att det sociala och politiska våldet liksom tiden är en periodisk rörelse? Eller att mörkret är en för alltid närvarande premiss att navigera i?  I så fall – går dess ok att förhandla och samtidigt förstås som en potential för tänkande, drömmande och projektion? En position där sinnena skärps, ett rum där tid och plats kan upplösas och nya konturer uppenbara sig.

Med avstamp i de norrbottniska landskapen och med stark inspiration från dess samtida poesi-scen, skapas en serie släckta utställningsrum i städerna Luleå, Boden, Jokkmokk, Kiruna och Korpilombolo. I verk om tystade vattenfall, den påhittade vildmarken och väntan på ett krig som aldrig kommer dras paralleller till besläktade historier i andra bergstrakter, vid andra flodbanker och hav. Men här finns också verk som frångår en faktisk geografi, som kopplas upp mot drömmen och lättar från marken. Landskapet förstås som en plats där kontroll utövas och övergrepp begås, men också som en plats från vilken vi kan lära oss något om oss själva. Finns motståndet i landskapet och i dess rytmer?
*Ur Linnea Axelssons diktepos Aednan (2018)

www.luleabiennial.se