Young Predictions

Polys Peslikas

11.4 2024 – 15.6 2024

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

Öppettider:
Onsdagar kl 13–17, torsdagar kl 13–20 och fredagar kl 13–17
Lördagar kl 12–16

Ett begär är lokalt, säger Polys Peslikas. Han syftar på att dess upphov går att spåra till ett specifikt landskap där abstraktioner formats i ett särskilt ljus, i en särskild temperatur och bland specifika färger. En sexuell identitet och ett begär till måleriet sammanvävs tidigt i livet i en förvirrande och oseparerbar känsla.

“Summer 1988. Limassol / Germasogeia. By the seafront. The eastern outskirts of Limassol known as the Tourist area. Favorite places to go were THE CLUB and THE CARIBBEAN. The illuminated glass and the gelatine flashing lights were coloring everyone in monochromes of fuchsia pink, blue, red, yellow”

Young Predictions är Peslikas första utställning i Sverige. Här visas collage från det tidiga 90-talet tillsammans med nya produktioner av måleri och andra verk. Öppningen sker i samband med att Mint firar 5 år som konsthall.

Polys Peslikas (f. 1973, Cypern) är konstnär baserad i London. Hans praktik omfattar måleri, verk på papper, performance och fotografi. Peslikas intresserar sig för hur berättelser om bild, begär och det fysiska konstruerats i den västerländska konsthistorien. I hans eget bildskapande strävar han efter en öppen och intuitiv process där specifika element ofta upprepas i en sekvens av motiv utifrån olika tekniska och känslomässiga ingångar. Han hämtar sina referenser från klassisk mytologi, ikonografi såväl som film och popkultur. Sedan 1986 har han sammanställt ett bibliotek av tryckta bilder och utklipp som utgör en viktig utgångspunkt för hans skapande.

Soloutställningar inkluderar bland andra: This Delusive Sentiment, ARCH (GR); And leaned shoulder against the window, Radio Athènes (GR); Reenactments (Bacchus), ICA (IT), The Future of Color, Cyperns paviljong Venedigbiennalen 2017. Han har nyligen medverkat i grupputställningarna: Ah, This!, FELIX GAUDLITZ (AUT); How to Build a Garden, Point Center (CY); Nuit Blanche, Villa Medici (IT)

Bild: Polys Peslikas, Collage on bank statement notes, 1993-1996

Det isolerade benet

Andjeas Ejiksson
Iris Smeds
Marion Scemama & David Wojnarowicz

23.11 2023 – 24.2 2024

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

Öppettider:
Ons+fre 13–17
Tors 13–20
Lör 12–16

Med installation, film och teatrala interventioner berör Det isolerade benet ett kollektivt sanningsbegrepp som sätts ur spel. I uppluckringen av offentligt och privat, genom familjen och rättssamhällets skådespel, förhandlas föreställningar om gemensam verklighet kontra vittnesmål och en vacklande känsla av att inte bli trodd.

Utställningen består av två nyproducerade installationer av Andjeas Ejiksson och Iris Smeds samt ett filmverk från 1989 av Marion Scemama & David Wojnarowicz.

Det isolerade benet är en del av ett större projekt som tar form genom utställningar, performance och poesi.

Iris Smeds, Det Tusenåriga riket (Scen 5 och 7), 2023

David Wojnarowicz och Marion Schemama, Inside This Little House, 1989

Andjeas Ejiksson, OORDNING-ORDNING-OORDNING-ORDNING, 2023

Andjeas Ejiksson (b. 1978) är konstnär och författare verksam i Stockholm, Sverige. Hans konstnärliga praktik utforskar hur ideologier och kulturella föreställningar etableras genom politiska skiften och översättningsprocesser. Ejiksson arbetar i redaktionella och textuella format samt med performance och rörlig bild. Arbetet är ofta forskningsbaserat, han har varit redaktör för flera tidskrifter liksom forskare vid HDK-Valand i Göteborg, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Jan van Eyck Akademie i Maastricht. För närvarande håller Ejiksson bland annat på med en filmproduktion som kretsar kring översättning av kärlek och intimitet i utländsk populärkultur i ett sovjetiskt och postsovjetiskt sammanhang.

Iris Smeds arbete kretsar kring individens säljbarhet och undersöker vår existens och vårt samhälle ur ett poetiskt och performativt perspektiv. Hon har en bakgrund inom teater och hennes projekt suddar ofta ut gränserna mellan installation, performance och rörlig bild, med ett teatraliskt och surrealistiskt bildspråk. Sedan 2013 driver hon också en-kvinno-punkbandet Vaska Fimpen.

David Wojnarowicz (f. 1954 New Jersey d. 1992 New York) var en konstnär, författare, filmskapare och aids-aktivist som var framträdande inom New Yorks konstscen under 1980-talet. Marion Scemama (f. 1950, Casablanca) är en fotograf och filmskapare baserad i Paris. Wojnarowicz och Scemama träffades i New York 1983. Ur detta möte föddes en speciell vänskap, som präglades av ömsesidigt stöd och många samarbeten.

Ladda ner utställningshandout

Many ways to now

Under hösten presenterar Mint en nyproducerad utställning av den österrikiske konstnären och kompositören Armin Lorenz Gerold. Gerold bjuder in besökaren till ett audiovisuellt system av keramiska skulpturer, vibrationer, ljud och bildskärmar. Hans multidisciplinära praktik, som i grunden kan definieras som en undersökning av fotografi och ljud, förvandlar utställningsrummet till ett akustiskt landskap.

Konstnären hämtar inspiration från författaren Anne Boyers verk The Fallen Angel of the Senses, där hon spårar sinnenas förfall, och hur beröring, smak och lukt, desorienterars under kapitalismens tryck. Gerold arbete centreras kring frågor om röst och ljud och tar form genom ljudinspelningar, performance, radio och installationer. För utställningen på Mint har Gerold bjudit in en rad konstnärer och poeter att bidra med texter som förhandlar frågor om nuet och närvarons innebörd.

Med texter av Lori E. Allen, Anne Boyer, Jay Bernard, Reece Cox, Andrew Yong Hoon Lee, Mara Lee, Thuy-Han Nguyen-Chi, Alex Turgeon och James Schuyler.

Armin Lorenz Gerold, Many ways to now , 2023, installation view

Armin Lorenz Gerold (*Graz/Österrike) är en konstnär och kompositör baserad i Berlin. Hans verk har visats i Halle für Kunst Steiermark, KW Berlin, LambdaLambdaLambda (Kosovo); Fluent (Spanien), Mint (Sverige) och Göteborgsbiennalen 2019 (i samarbete med Doireann O’ Malley). År 2021 publicerade konstnären sin första monografi vilken inkluderade hans senaste pjäs Manuel or A Hint Of Evil samt en samling essäer och texter. Publikationen gavs ut av Mousse Publishing, Milano. I november 2022 hade Manuel or A Hint Of Evil premiär som ett live-ljudspel på Haus der Kulturen der Welt, Berlin.

Utställningen genomförs med stöd av Kulturrådet, BMKOES samt Österrikes Ambassad Stockholm

Foto av Johan Österholm

Ladda ner utställningshandout

Ladda ner utställningstext

Cascade Bend Chamber

Cara Tolmie

13.5 – 26.8 2024

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

På inbjudan av Mint har konstnären och musikern Cara Tolmie skapat det storslagna allkonstverket Cascade Bend Chamber. Det tar form genom installationer, musik och performances, och görs i dialog med inbjudna samarbetspartners såsom Julia Giertz, Susanna Jablonski och med liveframträdanden av bland andra Stine Janvin och Em Silén.

Utställningen tar sin utgångspunkt i metoden Internal singing (inre sång) som Cara Tolmie har utvecklat under de senaste fem åren. Det är en praktik där en högkänslig förbindelse mellan röst och kropp utforskas genom förhållandet mellan in- och utandning, vokala fantasier, mjuka rörelser, cirkulära röstljud, och egenstyrd beröring som kan lugna kroppen i tillstånd av överkänslighet.

På Mint möter besökaren en serie av tre lyssningsrum. Det är miljöer som är konstruerade av textilier, soniska objekt, ljus, ljud och skulptur och som bjuder in till gåtfulla landskap där olika tillstånd av lyssnande och uppmärksamhet ges plats. I vart och ett av de tre rummen vävs element av lyssnande, närvaro och ljud samman i en ihållande rörelse som på en gång är lockande, lugnande, underhållande, desorienterande och stundtals obehaglig.

Cara Tolmie, Cascade Bend Chamber, 2023, installation view

Exhibition view

Under utställningsperioden kommer lyssningsrummen också fungera som scener för ett antal performances. Cara Tolmie bjuder in till publika musikaliska sammankomster med liveframträdandet i centrum, där var och en av akterna använder sig av röstimprovisation för att söka nya sätt att samproducera känslolandskap, märkliga delade upptäckter och sinnliga metoder för att närma sig det ännu oupptäckta.

Cara Tolmie (f. 1984, Glasgow, Skottland) är konstnär vars arbeten befinner sig i skärningspunkten mellan performance, installation, experimentell musik och rörlig bild. Hennes praktik centrerar sig kring rösten och kroppen och de komplexa samband som existerar dem emellan. Cara Tolmie utforskar ofta tekniker som omprövar hur vi lyssnar och får röstens politiska och poetiska dimensioner att framträda. Hon har ställt ut och framträtt på bland andra Borealis festival, Bergen, Moderna museet, Stockholm och KW, Berlin. Hon är för närvarande doktorand vid Konstfack, Stockholm.

Ladda ner utställningshandout

Mejan Internationale: Home to Home to Home to Home to Home to Home to

Neil Bhat, Kristján Breki, Dev Dhunsi, Vinicius Dos Santos, Ida Edin, Sol Emil Nørgaard Andersen, Gwen Gambet, Daniel Gardebrandt, Emil Kjærnli, Anna Lesiczka, Tilda Lundbohm, Johan Lundborg, Caio Marques De Oliveira, Lior Nønne Malue Hansen, Mio Nielsen, Breogán Xague

13.4 – 23.2 2023

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

The conceptual point of departure for the exhibition is the notion of return. How does the decision to leave condition the idea of going back? For artists the decision to leave, to return, to leave again—to exist as a maker between Brazil, Norway, or France and Stockholm—also means opening one’s practice to distance, alienation, and complexity. It becomes necessary to multiply returns, to shuttle back and forth between an original place that is increasingly imagined and an elsewhere that develops undeniable solidity. The process of returning becomes endless, a fact that crucially undermines the notion of stable or consistent national artistic identity.

The works presented reflect each artists’ practice, but as a collective endeavor Mejan Internationale: Home to Home to Home to Home to Home to Home to manifests the fact that the emerging art scene in Stockholm is plural, multilingual, riven with elsewhere. The choice to work together reflects a desire to interrogate what it means to live abroad post-pandemic and in the middle of a historic rise of the essentializing nationalism.

Curated by Natasha Marie Llorens as part of a Calling Card.

Calling Card is a working group at the Royal Institute of Art Stockholm committed to anti-racism on a structural level and to freedom from all forms of discrimination for students, staff, faculty, and guests. We borrow our name from an artwork by Adrian Piper, “My Calling Card” (1986-1990).

Image: Emil Kjaernli, King of Comedy, 2023. Silkscreen on canvas, 220 x 120 cm. Courtesy of the artist.

Third Eye Butterfly

Storm de Hirsch
Nat Marcus
Luzie Meyer
Sofia Restorp
P Staff

1.12 2022 – 18.02 2023

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

Öppen vid överrenskommelse till och med den 7 mars

Utställningen Third Eye Butterfly samlar en rad konstnärliga röster som arbetar i skärningspunkten mellan språk, musik och film. I sällskap av den amerikanska filmskaparen Storm de Hirsch (1912–2000), visas samtida verk av Nat Marcus, Luzie Meyer, Sofia Restorp och P Staff. Storm de Hirsch betraktas som en av 1960-talets nyckelpersoner på New Yorks avantgardescen, hon inledde sin konstnärliga karriär som poet och utvecklade därigenom en filmbaserade praktik med språket i centrum. Hennes verk är starkt påverkade av ett intresse för mystik och ockulta metoder, vilket återspeglas i ett utforskande av analoga effekter. Utmärkande för de Hirsch arbete är också det rytmiska samspelet mellan bild och ljud.

Installation view

Luzie Meyer, Period Piece, 2021

P Staff, Eat Clean Ass Only, 2021

Nat Marcus, The Velvet Sound (I) + (II), 2022

P Staff, Ancient & Celibate, 2021, installation view

P Staff, Ancient & Celibate, 2021

Sofia Restorp. Installation view

Sofia Restorp, Crater, 2022

Storm de Hirsch, Third Eye Butterfly, 1968, installation view

Storm de Hirsch, Third Eye Butterfly, 1968

Filmen Third Eye Butterfly (1968), som har gett utställningen dess titel, är ett resultat av flera visuella experiment som inspirerats av fjärilsvingars variationer av färgstarka och abstrakta mönster. Kalejdoskopiska sekvenser och överlagringar kommer och går i bilden, i samklang med ljudspårets repetitiva toner, som om det vore ett försök att översätta fjärilsvingarnas färgstarka effekter till en utvidgad filmupplevelse. Filmen är avsedd att projiceras på dubbel skärm och med hjälp av två synkroniserade projektorer skapa illusionen av två fjärilsvingar som animeras av de projicerade bildernas flimmer. Ett öga, ”det stora ögat”, dyker flera gånger upp i mitten av en ändlös spiral inramad av orden ”Third Eye Butterfly”. Den amerikanska filmteoretikern Casey Chanress beskriver det som att ”den 70mm-liknande effekten i Third Eye Butterfly uppmuntrar sinnet att fungera som ett tredje öga genom att smälta samma de två jämsides skärmarna till en tredje mening, precis så som Eisenstein fick betydelsen av två juxtaposerade bilder att resultera i en tredje underförstådd mening”.

Genom att använda ett rytmiskt bildspråk där färger, schabloniserade former och ljud ingår i en audiovisuellt obruten följd, framkallar de Hirsch en upplevelse som bygger på ett samspel mellan olika sinnesmodaliteter. I samspråk med de Hirsch intresse för flerdimensionerade uppfattningar om världen och det ömsesidiga sambandet mellan språk, musik och film har en grupp unga internationella konstnärer bjudits in att delta i utställningen: Nat Marcus (bor och arbetar i Berlin), Luzie Meyer (1990, bor och arbetar i Berlin), Sofia Restorp (1986, bor och arbetar i Berlin) och P Staff (1987, bor och arbetar i Los Angeles och London). I deras respektive verk betonas idén om att transporteras in i andra verklighetstillstånd, detta speglas också i utformningen av Mints utställningsrum och genom ljusdesignern Ines Bartls arbete. Tillsammans med curator Cathrin Mayer har Bartl tagit fram ett ljuskoncept för utställningens korridor och passager inspirerat av Third Eye Butterfly färgspektrum.

I utställningen används förutom ljuset, även språket som ett medium för att markera övergångar och transformativa processer: ljudverket Period Piece (2021) av Luzie Meyer utforskar på ett lekfullt sätt den mångsidiga betydelsen av ordet ”period” som används för att beskriva hur kroppar, språk och tid regleras. Nat Marcus har producerat två nya textilverk: The Velvet Sound (I) och The Velvet Sound (II) (2022), där grafik, färg och text läggs överlappar på tygets yta. P. Staff deltar genom dikter som visas på hologramfläktar, hen använder sig av ords multipla och flytande betydelser för att tala om kroppar som befinner sig i transformerande tillstånd. Sofia Restorps nyproducerade teckningar för oss till en visuell värld, här tar poesin form genom tvetydiga surrealistiska interiörer. I stället för att uppehålla sig vid ytan karaktäriseras verken av en rörelse mot introspektiv reflektion.

Third Eye Butterfly kan ses som ett försök att reflektera över Storm de Hirschs arv idag och hur hennes psykedeliska syn på världen utmanade verklighetens premisser, en föresats om möjligt än mer relevant för konstnärer idag.

Curator: Cathrin Mayer

Cathrin Mayer (f.1988 Wien) är curator vid HALLE FÜR KUNST Steiermark i Graz. Fram till 2020 var hon curator vid KW Institute for Contemporary Art i Berlin, där hon ansvarade för utställningar och performanceprogram. Mayer undervisar regelbundet och är för närvarande gästprofessor för curatoriella studier vid The University of Art and Design i Linz.

Vad som helst händer här

Beatrice Gibson
Britt-Ingrid Persson (BIP)

9.9 – 8.10 2022

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

I rummet ligger två ägg som vilar i ett näste. På samma plats utspelar sig ett drama. Det berättas genom ett drömlikt montage med en pudel, en skönhetsdrottning och två systrar som inte är systrar i rollerna. Här på denna plats som är utställningen dubbleras händelser och ting. Pregnanta skeenden utan förlösning. Vad som helst skulle kunna hända här. Det finns en väntan och en oro i luften.

Utställningen Vad som helst händer här inkluderar den uppmärksammade filmen Deux sœurs qui ne sont pas sœurs (Two Sisters Who Are Not Sisters), 2019, av den brittiska konstnären Beatrice Gibsons (f. 1978 London) och skulpturer av Britt-Ingrid Persson BIP (f. 1938 Stensele).

Britt-Ingrid Persson (BIP), Äggets och stråets minne (The Memory of the Egg and the Straw), 1991

Britt-Ingrid Persson (BIP), Den begränsade ljusskretsen (The Limited Circle of Light), 1991

Beatrice Gibson, Deux sœurs qui ne sont pas sœurs, 2019. Installation image

Anything Happens Here, installation view

Ladda ner utställningshandout

Rörelsemönster

Chiara Bugatti

9.6 – 18.6 2022

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

Curator: Ingrid Svahn (Internationella Curatorprogrammet, Stockholms universitet)

I utställningen Rörelsemönster utforskas mötet mellan kroppen och monumentet, det sköra och det eviga, rörelse och stillhet, historia och minne.

Rörelsemönster kan vara något djupt personligt, unika för var och en. De går att betrakta från håll – mänsklig aktivitet som punkter på en satellitbild från ovan. De går att urskilja genom historien – hur pendeln slår fram och tillbaka. De återfinns i material – genom sedimentationsprocesser kan marmor berätta vad som sakta har skapats under lång tid.

I sitt konstnärskap utforskar Chiara Bugatti material som verkar ha förlorat sin huvudfunktion. Genom tre verk av skulptur, installation och video undersöker hon materialens minne, historiska associationer och narrativa möjligheter, som att låta marmor brytas ner för att sedan återuppstå i förgängliga rumsinstallationer, eller till synes eviga former. Plötslig yttre påverkan, eller långsamma nedbrytningsprocesser, synliggör det fragila och tillfälliga i det beständiga och fasta, när mänsklig rörelse sätts i relation till monumental stillhet. Ett av verken i utställningen är gjort i samarbete med konstnären Sebastian Moske och koreografen Alessandro Giaquinto.

Chiara Bugatti (f. 1991, Lecco, Italien) är bildkonstnär baserad i Stockholm. Bugatti har en BFA från Konsthögskolan i Venedig (IT, 2014), en MFA från Umeå Konsthögskolan (SE, 2016) och en Postmaster från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (SE, 2021). Hon har nyligen varit del av det internationella residensprogrammet vid IASPIS (SE) och hon var stipendiat på Akademie Schloss Solitude i Stuttgart (DE, 2020). Hon är en del av den pågående utställningen Släpljus på Carl Eldhs ateljémuseum, samt den 15e Trienniale Kleinplastik Fellbach i Tyskland. Hennes konst har ställts ut på institutioner runt om i Europa.

Sebastian Moske är en konstnär baserad i Berlin, som efter att ha arbetat inom teatern, studerade konst under Rosa Barba vid HfK i Bremen (DE, 2021). Han var del av det internationella residensprogrammet vid IASPIS i Malmö (SE, 2021). Alessandro Giaquinto är dansare och koreograf baserad i Stuttgart. 2016 anslöt han sig till Stuttgart Ballet efter att ha avslutat sin utbildning vid John Cranko Schule.

Ingrid Svahn är frilansande curator och student vid Curatorprogrammet, internationellt masterprogram vid Stockholms universitet. Den här utställningen är en del av hennes examensarbete, och möjliggörs med stöd av Mint och Stockholms universitet.

Ljusdesign av Seth Margolies, grafisk design av Julian Redaelli.

Tack till Studio Pica för lån av installationsmaterial.

Foto av Johan Österholm.

Rymdrummet

Agnieszka Polska
Eddie Figge

21.4 – 18.6 2022

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm

I Rymdrummet möts två konstnärskap som ger sig i kast med fysiken och gravitationens poesi. Genom måleri respektive animation undersöks en estetik kopplat till det tyngdlösa tillståndet, rörelsen och en omvälvande föränderlighet.

Eddie Figge, Rymdsyner, 1972

Eddie Figge, Farväl Voyager II, 1989

Eddie Figge, Rymdsyner, 1972 & Agnieszka Polska, The Happiest Thought, 2019

Eddie Figge, Rymden, 1980 & Agnieszka Polska, The Happiest Thought, 2019

Eddie Figge, Space Station, 2000

Rymdrummet, installation shot

Eddie Figge, Intelligent Life in the Universe, 1983

Eddie Figge (1904–2003 Stockholm) var konstnär och poet, nydanande inom det det moderna måleriet i Sverige. Efter att ha arbetat vid teatern och baletten inledde hon under en senare del av livet sin konstnärliga bana. Under 1950-talet fann hon sitt språk genom det informella måleriet med en motivvärld som kretsade kring ljuset, mörkret och rymden. Hennes stil präglades av en stark färgkänsla, rörelse och rytm. Hon fann inspiration i rymdfärder, kvantfysik och vetenskapens poetiska dimensioner. Eddie Figge fick sitt genombrott på Galerie Blanche 1961, och hade under 1980- och 90-talet flera stora museiutställningar. 1989 deltog Figge i Sao Paulo Biennalen med ett urval av sina rymdmålningar. Den sista stora separatutställningen med Eddie Figge visades på Liljevalchs konsthall i Stockholm 2003. Figge finns representerad bland annat vid Moderna Museet, Musée d’Art Moderne i Paris och Skissernas museum i Lund.

Agnieszka Polska (f. 1985 i Lublin, Polen) är konstnär baserad i Berlin och Aten. Med en särpräglad estetik arbetar hon med video, animation och fotografi, ofta med hjälp av arkiv- eller genrebilder som kombineras med animation. Verken visar ofta på ett undantagstillstånd som tar sin utgångspunkt i vår tids politiska och sociala situation. Men istället för att moralistiskt referera till specifika frågor såsom klimatkrisen eller en växande nationalism, fokuserar konstnären på att skapa en absorberande upplevelse för publiken. Som en distanserad men förförd betraktare fängslas du av de händelserna som utspelar sig framför dina ögon. Genom det försjunka tillståndet laddas Polskas filmer med ett politiskt subversivt potential. Polskas verk har visats världen över bland annat på New Museum och MoMA i New York, Centre Pompidou i Paris, Tate Modern i London, och Hamburger Bahnhof i Berlin. Polska har också deltagit i den 57:e Venedigbiennalen, 11:e Gwangjubiennalen, 19:e Sydneybiennalen och 13:e Istanbulbiennalen.

Utställningen genomförs med stöd från Kulturrådet, Stockholms stad och Region Stockholm

Ladda ner utställningshandout

framför vid under

Cecilia Edefalk
Flaka Haliti
Gordon Matta-Clark
Iris Smeds
Jörgen Gassilewski
Ksenia Pedan
Thea Ekström

9.6 – 18.6 2022

Varbergs konsthall, Engelbrektsgatan 7, Varberg

Det vilade något kusligt över Thea Ekströms ateljé på Brunnsgatan i Stockholm: en dag öppnade sig en spricka i väggen som orsakade konstnären oro. Men hon fann en lösning på problemet genom att själv måla en spricka på en masonitskiva och hänga den framför den befintliga. Ekströms egen spricka öppnade sig mot himlens blå – fantasins målning rådde bot på verkligheten och dolde den.

Ekströms spricka är tongivande för denna grupputställning i vilken verken har gemensamt att de fungerar som ett slags scenografier, utställda i rum där de både förhåller sig till den omgivande verkligheten och påverkar den. Som fysiska ting och håligheter placerar sig konsten under havets yta, på himlens fond, mellan väggar och i belägringen av ett övergivet köpcentrum. I viss mån förvandlar dessa konstnärliga ockupationer den givna miljöns karaktär. Men illusionen är aldrig fullständig och förvandlingen är aldrig total, mötet mellan två världar tillåts skarva.

installation shot

Cecilia Edefalk, Ultramarina (still), 1984

Gordon Matta Clark, Day's End (still), 1975

Iris Smeds, The Zombie Function, 2021

Ksenia Pedan, Meditations on living in the present, 2022

I utställningen framför vid under möter vi konstnärer från olika generationer och bakgrunder, födda mellan år 1920 och 1986. I deras verk utgör det fysiska och det poetiska två delar av samma helhet, liksom det rumsliga och det mänskliga. Här presenteras den nyproducerade installationen Meditations on living in the present (2022) av Ksenia Pedan där ett klaustrofobiskt drama utspelas mellan resta väggar. Jörgen Gassilewski har skrivit Bollen och ett bollen och tu bollen och tre (2022), ett tredelat poetiskt verk specifikt för utställningens rum. I Iris Smeds kombinerade scenografi och performance The Zombie Function (2021) utgörs ramverket av en övergiven foodcourt som intagits av en grupp skådespelare i jakt på alternativa familjebildningar, och i Cecilia Edefalks film Ultramarina (1984) sänks vi ner under havets yta tillsammans med målningar och andra objekt. Thea Ekström ristar en spricka mot himlen, Flaka Haliti tecknar i fotoserien I See a Face, Do you See a Face. (2014) tio ansikten på himlen och Gordon Matta–Clark skär i Day’s End (1975) ut en öppning mot himlen så att solen strålar in genom det förfallna magasinhusets fasad.