Third Eye Butterfly

Vernissage: 1 december, 2022
Curator: Cathrin Mayer

Konstnärer: Storm de Hirsch, Nat Marcus, Luzie Meyer, Sofia Restorp, P Staff 

Grupputställningen Third Eye Butterfly är inspirerad av den amerikanska filmskaparen Storm de Hirsch (1912–2000), som betraktas som en av 1960-talets nyckelfigurer på New Yorks avantgardescen. Liksom många av den tidens experimentella filmskapare började de Hirsch sin konstnärliga karriär inte som filmare utan som poet. Hennes arbete är starkt påverkat av ett intresse för mystik och ockulta praktiker, vilket återspeglas i hennes utforskning av analoga effekter. Utmärkande för hennes arbete är också det rytmiska samspelet mellan bild och ljud, och ett synestetiskt samspel mellan olika element. Third Eye Butterfly prövar idén om en synestetisk upplevelse genom att bjuda in unga, internationella konstnärskap vars arbeten uppehåller sig vid språk, film, musik samt olika modaliteter för perception och verklighet.

Cathrin Mayer är curator vid HALLE FÜR KUNST Steiermark (Graz, Österrike), där hon bland annat har curaterat utställningar med konstnärer som Kevin Jerome Everson, Colin Self och Yalda Afsah. Fram till 2020, var hon curator vid KW Institute for Contemporary Art i Berlin, där hon ansvarade för utställningar och performanceprogram. Hon har tidigare curaterat utställningar med bl a Anna Daučíková, Kris Lemsalu, och Evelyn Taocheng Wang. Hon har även arbetat som assiterande curator till utställningar med Beatriz González, Lynn Hershman Leeson, David Wojnarowicz, med flera. Tidigare har hon bland annat arbetat med den 9e Berlin-biennialen, curerat av New York-baserade kollektivet DIS (2016). Hennes senaste arbeten inkluderar en omfattande soloutställning med estländska konstnären Flo Kasearu på Tallinn Arthall och den första soloutställningen med kosovanska konstnären Dardan Zhegrova på FRAGILE (Berlin). Förutom sina utställningsarbeten undervisar hon också regelbundet och är gästprofessor för curatoriella studier vid The University of Art and Design i Linz under läsåret 2022/23.

Bild: Storm de Hirsch, Third Eye Butterfly (stillbild), 1968

Vad som helst händer här – Beatrice Gibson & Britt-Ingrid Persson (BIP)

Öppettider:
Ons–fre 13:00–18:00
Lördag 12:00–16:00

I rummet ligger två ägg som vilar i ett näste. På samma plats utspelar sig ett drama. Det berättas genom ett drömlikt montage med en pudel, en skönhetsdrottning och två systrar som inte är systrar i rollerna. Här på denna plats som är utställningen dubbleras händelser och ting. Pregnanta skeenden utan förlösning. Vad som helst skulle kunna hända här. Det finns en väntan och en oro i luften. 

Höstens första utställning på Mint inkluderar den uppmärksammade filmen Deux sœurs qui ne sont pas sœurs (Two Sisters Who Are Not Sisters), 2019, av den brittiska konstnären Beatrice Gibsons (f. 1978 London) och skulpturer av Britt-Ingrid Persson BIP (f. 1938 Stensele).

Chiara Bugatti – Rörelsemönster

Curator: Ingrid Svahn (Internationella Curatorprogrammet, Stockholms universitet)

I utställningen Rörelsemönster utforskas mötet mellan kroppen och monumentet, det sköra och det eviga, rörelse och stillhet, historia och minne.

Rörelsemönster kan vara något djupt personligt, unika för var och en. De går att betrakta från håll – mänsklig aktivitet som punkter på en satellitbild från ovan. De går att urskilja genom historien – hur pendeln slår fram och tillbaka. De återfinns i material – genom sedimentationsprocesser kan marmor berätta vad som sakta har skapats under lång tid. 

I sitt konstnärskap utforskar Chiara Bugatti material som verkar ha förlorat sin huvudfunktion. Genom tre verk av skulptur, installation och video undersöker hon materialens minne, historiska associationer och narrativa möjligheter, som att låta marmor brytas ner för att sedan återuppstå i förgängliga rumsinstallationer, eller till synes eviga former. Plötslig yttre påverkan, eller långsamma nedbrytningsprocesser, synliggör det fragila och tillfälliga i det beständiga och fasta, när mänsklig rörelse sätts i relation till monumental stillhet. Ett av verken i utställningen är gjort i samarbete med konstnären Sebastian Moske och koreografen Alessandro Giaquinto.

Chiara Bugatti (f. 1991, Lecco, Italien) är bildkonstnär baserad i Stockholm. Bugatti har en BFA från Konsthögskolan i Venedig (IT, 2014), en MFA från Umeå Konsthögskolan (SE, 2016) och en Postmaster från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (SE, 2021). Hon har nyligen varit del av det internationella residensprogrammet vid IASPIS (SE) och hon var stipendiat på Akademie Schloss Solitude i Stuttgart (DE, 2020). Hon är en del av den pågående utställningen Släpljus på Carl Eldhs ateljémuseum, samt den 15e Trienniale Kleinplastik Fellbach i Tyskland. Hennes konst har ställts ut på institutioner runt om i Europa. 

Sebastian Moske är en konstnär baserad i Berlin, som efter att ha arbetat inom teatern, studerade konst under Rosa Barba vid HfK i Bremen (DE, 2021). Han var del av det internationella residensprogrammet vid IASPIS i Malmö (SE, 2021). Alessandro Giaquinto är dansare och koreograf baserad i Stuttgart. 2016 anslöt han sig till Stuttgart Ballet efter att ha avslutat sin utbildning vid John Cranko Schule.

Ingrid Svahn är frilansande curator och student vid Curatorprogrammet, internationellt masterprogram vid Stockholms universitet. Den här utställningen är en del av hennes examensarbete, och möjliggörs med stöd av Mint  och Stockholms universitet.

Ljusdesign av Seth Margolies, grafisk design av Julian Redaelli.

Tack till Studio Pica för lån av installationsmaterial.

Bild: Bild av Study for a Monument I, Carrarmarmor i geléform, 2021. Foto: Chiara Bugatti.

Rymdrummet – Agnieszka Polska & Eddie Figge

Öppettider:
Ons-fre 13–18
Lör 12–16

I Rymdrummet möts två konstnärskap som ger sig i kast med fysiken och gravitationens poesi. Genom måleri respektive animation undersöks en estetik kopplat till det tyngdlösa tillståndet, rörelsen och en omvälvande föränderlighet. 

Eddie Figge (1904–2003 Stockholm) var konstnär och poet, nydanande inom det det moderna måleriet i Sverige. Efter att ha arbetat vid teatern och baletten inledde hon under en senare del av livet sin konstnärliga bana. Under 1950-talet fann hon sitt språk genom det informella måleriet med en motivvärld som kretsade kring ljuset, mörkret och rymden. Hennes stil präglades av en stark färgkänsla, rörelse och rytm. Hon fann inspiration i rymdfärder, kvantfysik och vetenskapens poetiska dimensioner.  Eddie Figge fick sitt genombrott på Galerie Blanche 1961, och hade under 1980- och 90-talet flera stora museiutställningar. 1989 deltog Figge i Sao Paulo Biennalen med ett urval av sina rymdmålningar. Den sista stora separatutställningen med Eddie Figge visades på Liljevalchs konsthall i Stockholm 2003. Figge finns representerad bland annat vid Moderna Museet, Musée d’Art Moderne i Paris och Skissernas museum i Lund. 

Agnieszka Polska (f. 1985 i Lublin, Polen) är konstnär baserad i Berlin och Aten. Med en särpräglad estetik arbetar hon med video, animation och fotografi, ofta med hjälp av arkiv- eller genrebilder som kombineras med animation. Verken visar ofta på ett undantagstillstånd som tar sin utgångspunkt i vår tids politiska och sociala situation. Men istället för att moralistiskt referera till specifika frågor såsom klimatkrisen eller en växande nationalism, fokuserar konstnären på att skapa en absorberande upplevelse för publiken. Som en distanserad men förförd betraktare fängslas du av de händelserna som utspelar sig framför dina ögon. Genom det försjunka tillståndet laddas Polskas filmer med ett politiskt subversivt potential. Polskas verk har visats världen över bland annat på New Museum och MoMA i New York, Centre Pompidou i Paris, Tate Modern i London, och Hamburger Bahnhof i Berlin. Polska har också deltagit i den 57:e Venedigbiennalen, 11:e Gwangjubiennalen, 19:e Sydneybiennalen och 13:e Istanbulbiennalen. 

Utställningen genomförs med stöd från Kulturrådet, Stockholms stad och Region Stockholm

Bild: Stillbild från The Happiest Thought, 2019 av Agnieszka Polska

framför vid under

Med Cecilia Edefalk, Flaka Haliti, Gordon Matta-Clark, Iris Smeds, Jörgen Gassilewski, Ksenia Pedan och Thea Ekström

För öppettider och adress se Varbergs konsthalls hemsida

Det vilade något kusligt över Thea Ekströms ateljé på Brunnsgatan i Stockholm: en dag öppnade sig en spricka i väggen som orsakade konstnären oro. Men hon fann en lösning på problemet genom att själv måla en spricka på en masonitskiva och hänga den framför den befintliga. Ekströms egen spricka öppnade sig mot himlens blå – fantasins målning rådde bot på verkligheten och dolde den.

Ekströms spricka är tongivande för denna grupputställning i vilken verken har gemensamt att de fungerar som ett slags scenografier, utställda i rum där de både förhåller sig till den omgivande verkligheten och påverkar den. Som fysiska ting och håligheter placerar sig konsten under havets yta, på himlens fond, mellan väggar och i belägringen av ett övergivet köpcentrum. I viss mån förvandlar dessa konstnärliga ockupationer den givna miljöns karaktär. Men illusionen är aldrig fullständig och förvandlingen är aldrig total, mötet mellan två världar tillåts skarva.

I utställningen framför vid under möter vi konstnärer från olika generationer och bakgrunder, födda mellan år 1920 och 1986. I deras verk utgör det fysiska och det poetiska två delar av samma helhet, liksom det rumsliga och det mänskliga. Här presenteras den nyproducerade installationen Meditations on living in the present (2022) av Ksenia Pedan där ett klaustrofobiskt drama utspelas mellan resta väggar. Jörgen Gassilewski har skrivit Bollen och ett bollen och tu bollen och tre (2022), ett tredelat poetiskt verk specifikt för utställningens rum. I Iris Smeds kombinerade scenografi och performance The Zombie Function (2021) utgörs ramverket av en övergiven foodcourt som intagits av en grupp skådespelare i jakt på alternativa familjebildningar, och i Cecilia Edefalks film Ultramarina (1984) sänks vi ner under havets yta tillsammans med målningar och andra objekt. Thea Ekström ristar en spricka mot himlen, Flaka Haliti tecknar i fotoserien I See a Face, Do you See a Face. (2014) tio ansikten på himlen och Gordon Matta–Clark skär i Day’s End (1975) ut en öppning mot himlen så att solen strålar in genom det förfallna magasinhusets fasad. 

Bild: Flaka Haliti, I See a Face. Do You See a Face. #06, 2014
Courtesy the artist and Deborah Schamoni

En omsorgsfull strejk*

17.9.2020–9.12.2020 Program
7.10.2021–11.12.2021 Utställning

Här finner du dokumentation från tidigare programpunkter

Konstnärer: Bini Adamczak, Diana Agunbiade-Kolawole, Black Audio Film Collective (John Akomfrah), Henrik Andersson, Problem Collective, Chto Delat, Harun Farocki, Dora García, Benj Gerdes, Salad Hilowle, Sam Hultin, Ingela Johansson, Hanni Kamaly, Patrick Kretschek, Mattin, Minus Miele, Ruben Nilson, Behzad Khosravi Noori, Gudrun Olsson, Oliver Ressler, Bella Rune, Katarina Pirak Sikku, Iris Smeds, Hito Steyerl, Margareta Ståhl, Hannah Wiker Wikström.

Mint presenterar En omsorgsfull strejk*, en grupputställning som tar avstamp i plåtslagaren, musikern och konstnären Ruben Nilsons (1893–1971) monumentala målning Arbetarrörelsens historia, permanent installerad på ABF Stockholm. Nilson arbetade med verket under en tioårsperiod omkring år 1940. Liksom med många arbetarkonstverk står den kollektiva kampen i centrum i Ruben Nilsons målning, ett nödvändigt svar på exploatering och svåra levnadsförhållanden. 

Utställningen följer Nilsons verk både i ambition och utmaning: Vad innebär det att återge enrörelses historia? Vilka roller har konsten haft i kollektiva kamper och genom vilka uttryck? Och hur samspelar konsten med dagens rörelser? De specifika kamper och de historier som ligger till grund för Nilsons komposition av sammanflätade visuella narrativ, strukturerade genom synliga överlappande snitt, utgör det curatoriella ramverket för utställningen. Historiska kopplingar till dagens verklighet ställs i relation till det som saknas inom verkets ram – de berättelser och erfarenheter som utelämnats i etablerandet av gängse arbetarhistoria. 

En omsorgsfull strejk* är en utställning och ett medföljande samtalsprogram (som föregick utställningen under hösten 2020) där svensk arbetarkonst möter samtida svenska och internationella verk. De sociala rörelsernas form och historia diskuteras med verk situerade i erfarenheter av migration, omsorg, arbete och kamp. Genom sång, poesi, litteratur och bildkonst görs centrala historiska händelser och frågor synliga i ett samtal om vår samtid. Hur kan vi minnas och vad bör göras för att vinna framtiden åter?

*Precarias a la deriva, 2005. Utställningen lånar sin titel från det militanta feministiska kollektivet Precarias a la deriva (Prekära kvinnor på drift). Kollektivet formades i Madrid 2002 som en reaktion på den mansdominerade fackrörelsen som under denna period organiserade en generalstrejk som svar på försämringar i arbetsrätten i Spanien. Precarias a la Deriva ville visa på de utmaningar många ställs inför när det gäller deltagande i politisk handling såsom strejker, utifrån en realitet av arbetslöshet, osäkra anställningar och oavlönat reproduktivt arbete. De ville skapa ett situerat narrativ kring de generella tendenser mot prekarisering de upplevde och undersöka sätt att göra uppror och motstånd i vardagen. – Precarias a la deriva, Una huelga de mucho cuidado (Cuatro hipótesis), 2005.

Curator: Michele Masucci

Med stöd av Arbetarrörelsens kulturfond, Kulturrådet, Stockholms stad och ABF Stockholm.

Wael Shawky – Cabaret Crusades

För första gången i Sverige presenteras Wael Shawkys episka videotrilogi Cabaret Crusades som inkluderar The Horror Show Files (2010); The Path to Cairo (2012) och The Secrets of Karbala (2015). Med hjälp av 200 åriga marionettdockor och skräddartillverkade keramiska figurer skapas ett suggestivt drama om korstågen berättat från ett arabiskt perspektiv. Triologin är inspirerad av den libanesiska historikern Amin Maaloufs verk Crusades Through Arab Eyes (1983). Utställningen tar plats i en före detta butikslokal i Skärholmen centrum, på inbjudan av kulturföreningen Folk. 

Tack till Sfeir-Semler Gallery

Ett särskilt tack till Konsthall C för support av produktionen

Öppettider:
Mån–ons 12–17
Tors 12–19
Fre-lör 12–17

Ateljé SKHLM i Skärholmens Galleria, Bredholmsgatan 4 (Bredvid Kjell & Company)

Bild 1: Wael Shawky, Cabaret Crusades: The Secrets of Karbala, 2015.
Video, color, sound, 120 minutes. Courtesy the artist and Sfeir-Semler Gallery, Beirut / Hamburg

Bild 2: Wael Shawky, Cabaret Crusades: The Path to Kairo, 2012.
Video, color, sound. 60:53 minutes. Courtesy the artist and Sfeir-Semler Gallery, Beirut / Hamburg

Bild 3: Wael Shawky, Cabaret Crusades: The Horror Show File, 2010. Video, color, sound, 31:10 minutes. Courtesy the artist and Sfeir-Semler Gallery, Beirut / Hamburg

Emanuel Almborg – Bildningar

Öppettider:
Onsdagar och torsdagar kl 13–18
Lördagar kl 12–16

Senare i år disputerar konstnären Emanuel Almborg vid Kungl. konsthögskolan med det konstnärliga forskningsprojektet Den utopiska bildens pedagogik. Huvuddelen i doktorandprojektet är de tre filmverken Acorn, The Nth Degree och Talking Hands, som på Mint för första gången visas tillsammans.  

Almborg intresserar sig för kommunistisk pedagogik, revolutionär psykologi, fiktion och drama som verktyg, spekulativa och förlorade framtider; ämnen och metoder som på olika sätt behandlas i de tre filmverken. Om vi utgår ifrån att vi är i behov av nya ”utopiska” politiska och kollektiva visioner och händelseförlopp, vilken är då bildkonstens uppgift? Med hjälp av psykologen Lev Vygotsky, filosofen Evald Ilyenkov, teaterdirektören Konstantin Stanislavski, den revolutionäre psykiatriken Franz Fanon och science fiction-författaren Octavia Butler, utforskas konstfilmens potential till bildning, motstånd och jämlikhet. 

Curator: Karin Bähler Lavér

Filmerna Talking hands och The Nth Degree börjar om varje heltimme, Acorn var 45e minut.

Nadia Hebson – Scène d’Amour

Utställningsperiod: 17 mars–29 maj 2021
Vernissage 17 Mars 13–18 2021

I Scène d’Amour presenteras Nadia Hebsons mångsidiga konstnärskap för första gången i en svensk kontext. I en multidisciplinär utställning tar vi del av Hebsons pågående arbete som på intiutiva sätt återgriper på äldre generationers konstnärskap. Med utgångspunkt i ett begär efter att beakta alternativa målerihistorier i samtiden har Hebson under det senaste decenniet utvecklat en distinkt och idiosynkratisk arbetsmetod som låter rollen som konstnär, teoretiker och curator smälta samman – genom konstellationer av objekt, kläder, målningar, prints och text tänker hon genom arvet av äldre kamrater samtidigt som Hebsons egna subjektiva uttryck görs synligt. 

I utställningen presenteras Hebsons arbete sida vid sida med den svenska målaren, skribenten och radikala anarkafeministen Monica Sjöö (f.1931 Härnösand d.2005 Bristol). Mötet utgår ifrån Hebsons nuvarande livssituation som nybliven mamma, genom denna ingång söker hon dialog med Sjöös konstnärskap i vilket den intima relationen mellan måleri, grafisk design, aktivism och matriarkal teorivärld såväl som en tidig introduktion till “gudinne-feminismen” förhandlas. Scène d’Amour fungerar på så vis både som en introduktion till Sjöös konstnärskap men också som en uppmärksam studie kanaliserad genom Hebsons personliga tolkning av hennes verk. 

Parallellt med utställningen bjuder Hebson in konstnärer, konsthistoriker, curatorer, vänner och kollegor att tillsammans reflektera och svara mot Sjöös konstnärskap i formen av en serie publika samtal och en filmvisning. Under utställningens gång kommer Hebson också att producera nya verk och textarbeten som svar på denna koncenterade tid av utbyte och begrundande, under våren kommer de sporadiskt installeras upp i Mints gallerirum.  

Nadia Hebson är en brittisk konstnär och pedagog baserad i Stockholm. I sin praktik använder hon måleri, objekt, storskaliga tryck, kläder och text för att utforska verk och biografier av äldre kollegors konstnärskap såsom den amerikanska målaren Christina Ramberg, de brittiska målarna Winifred Knights och Marion Adnams och senast Dora Gordine som en del av Dorich House Museum Studio Residency, på Kingston University i London. Utställningar och produktioner av verk har bl a visats på Gravidty & Parity &, Hatton Gallery, Newcastle upon Tyne; one on one: on skills, The Contemporary Art Museum of Estonia, EKKM, Tallinn; I See You Man, Gallery Celine, Glasgow; Alpha Adieu, Museum of Contemporary Art Antwerp and Choreography, Arcade, London. 2014 publicerade hon tillsammans med AND Public MODA WK: Work in response to the paintings, drawings, correspondence, clothing and interior design of Winifred Knights (an expanded legacy). Tillsammans med Hana Leaper organiserade hon 2017 konferensen Making Women’s Art Matter, på Paul Mellon Centre i London. Nadia Hebson undervisar på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. 

Tack till Museum Anna Nordlander och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Program

Ett samtal med Dr Sue Tate och Mariana Vodovosoff, båda del av Monica Sjöö Curatorial Collective, och Jane Jackson, regissör av Portrait (Monica Sjöö), 1977, modererat av Nadia Hebson del av utställningen Scène d’Amour.

Detta var det första av tre diskursiva evenemang som kommer att utforska den svenska målaren, författaren och radikala ekofeministen Monica Sjöös liv och arbete, samt samtida konstnärer, curatorer och konsthistorikers pågående konstnärliga rekupereringsprojekt. Hur kan vi kritiskt utforska komplexiteten i historiska personers liv och arbete samtidigt som vi undviker hagiografiska läsningar? Dessa evenemang arrangeras av Mint och är en del av Hebsons pågående forskningsprojekt Destroy She Said och realiseras med stöd från Kungliga konsthögskolan i Stockholm.
Artists Lina Bjerneld, Helena Lund Ek, Alisa Margolis, Raksha Patel and Nadia Hebson, whose practices all centre around Painting, came together on May 1 for an informal discussion to consider in company the legacy of Monica Sjöö. The conversation ranged from shared experiences of their respective art educations in Scandinavia, the US and the U.K., personal readings of Monica Sjöö’s paintings, posters and manifestos and their current reception, archiving, misrepresentation, alternative Painting herstories and reflections on the ever expanding project of artistic recuperation.

This is the second conversation in the three part programme Thinking About Monica, which accompanies the exhibition Scène d’Amour at Mint and has been realised through the support of the Royal Institute of Art Stockholm’s artistic research fund as part of the research project Destroy She Said.


Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden

Luleåbiennalen sprider sig över den vidsträckta regionen Norrbotten. Den här gången genomförs biennalens utställningar och konsthändelser i Luleå, Boden, Malmberget, Storforsen, Arjeplog och Korpilombolo: i en evakuerad skola, i en kyrka, på ett silvermuseum, i konsthallar, i ett före detta fängelse och på regionens länskonsthall.

Luleåbiennalen är en internationell biennal för samtidskonst, där globala och hyperlokala perspektiv förenas i platsspecifika situationer. Förutom ett tiotal utställningar inkluderar 2020 års upplaga ett turnerande litteraturprogram, dramatik, radio och en online-baserad journal.

Luleåbiennalen 2020 tar grepp om den spekulativa frågan om vad ”realism”, som begrepp, paradigm och konstnärlig ism, skulle kunna betyda idag. De inbjudna konstnärerna berättar genom sina verk om verkligheter relaterade till samhälleliga system: Byråkrati, massmediala logiker och industriell infrastruktur; men de föreslår också inbrott som utmanar och kastar omkull dessa rådande ordningar: genom strejken, psyket, skådespelet, magin och inte minst konsten själv.

Realismens tidsaxel sträcker sig från artonhundratalets andra hälft till nittonhundratalets första. Dess mångsidiga projekt bottnade i en generell vilja att porträttera samhället som det i verkligheten tedde sig i sin råhet, vardaglighet och med de orättvisa system som det innefattar. Realismen framträdde å ena sidan som estetisk konvention men framförallt vad beträffar de nya motivvärldar som nu uppkom inom konsten. Det realistiska projektet företräddes inledningsvis av en intellektuell borgarklass men kom senare också att involvera konst och litteratur där arbetarklassen tog plats som agens och tema, denna senare period med påfallande politisk udd som ofta benämns som social realism eller socialistisk realism.

När vi nu blickar tillbaka mot realismens tradition och placerar den i en urartad samtid, är det utan fasta tyglar eller skyldigheter gentemot historien. Vad vi återbesöker är en konstnärlig ambition: att försöka få världen att framträda som hel. I detta konstnärliga arbete uppdagas ett mod besläktat med galenskap. En hämningslös akt som innebär att ge sig i kast med det omöjliga – att foga ihop en splittrad värld och ge den mening. I små och stora exempel tecknar biennalens konstnärer perspektiv på egna ordningar av världen.

Den realism som gestaltas på Luleåbiennalens olika scener rör sig ofta långt bort från en avbildande eller dokumentär tradition. Istället framträder verkligheten i verken som ett slags teater, iscensatt, besjungen, förfrämligad och inte sällan helt absurd. Kanske kan dessa skådespel hjälpa oss att ompröva realismens innebörd och vår faktiska agens – under vår tid på jorden.

Karin Bähler Lavér, Emily Fahlén och Asrin Haidari,
curatorer Luleåbiennalen 2020

Läs mer på biennalens hemsida