Scène d'Amour

Nadia Hebson
Monica Sjöö

17.03 – 29.05 2021

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm


I Scène d’Amour presenteras Nadia Hebsons mångsidiga konstnärskap för första gången i en svensk kontext. I en multidisciplinär utställning tar vi del av Hebsons pågående arbete som på intiutiva sätt återgriper på äldre generationers konstnärskap. Med utgångspunkt i ett begär efter att beakta alternativa målerihistorier i samtiden har Hebson under det senaste decenniet utvecklat en distinkt och idiosynkratisk arbetsmetod som låter rollen som konstnär, teoretiker och curator smälta samman – genom konstellationer av objekt, kläder, målningar, prints och text tänker hon genom arvet av äldre kamrater samtidigt som Hebsons egna subjektiva uttryck görs synligt. 

I utställningen presenteras Hebsons arbete sida vid sida med den svenska målaren, skribenten och radikala anarkafeministen Monica Sjöö (f.1931 Härnösand d.2005 Bristol). Mötet utgår ifrån Hebsons nuvarande livssituation som nybliven mamma, genom denna ingång söker hon dialog med Sjöös konstnärskap i vilket den intima relationen mellan måleri, grafisk design, aktivism och matriarkal teorivärld såväl som en tidig introduktion till “gudinne-feminismen” förhandlas. Scène d’Amour fungerar på så vis både som en introduktion till Sjöös konstnärskap men också som en uppmärksam studie kanaliserad genom Hebsons personliga tolkning av hennes verk. 

Nadia Hebson, Joy, 2021 & Monica Sjö, God Giving Birth, 1968. Photo by Johan Österholm.
Monica Sjö, God Giving Birth, 1968. Photo by Johan Österholm.
Nadia Hebson, Joy, 2021. Photo by Johan Österholm.
Portrait, (Monica Sjöö), 1977, 12.06 min., dir. Jane Jackson & Nadia Hebson, Fertility Complex, 2021. Photo by Johan Österholm
Nadia Hebson, Fertility Complex, 2021. Photo by Johan Österholm
Nadia Hebson, The Conditions, 2019 & Monica Sjöö, Aspects of The Great Mother, 1971
Nadia Hebson, Scène d’Amour, installation shot.
Nadia Hebson, The Conditions (Yves Saint Laurent, 1976), 2019-20. & Joy, 2021. Photo by Johan Österholm.
Nadia Hebson, The Conditions (Yves Saint Laurent, 1976), 2019-20. Photo by Johan Österholm.
Nadia Hebson, Autoritratto, 2019. Photo by Johan Österholm.

Parallellt med utställningen bjuder Hebson in konstnärer, konsthistoriker, curatorer, vänner och kollegor att tillsammans reflektera och svara mot Sjöös konstnärskap i formen av en serie publika samtal och en filmvisning. Under utställningens gång kommer Hebson också att producera nya verk och textarbeten som svar på denna koncenterade tid av utbyte och begrundande, under våren kommer de sporadiskt installeras upp i Mints gallerirum.  

Nadia Hebson är en brittisk konstnär och pedagog baserad i Stockholm. I sin praktik använder hon måleri, objekt, storskaliga tryck, kläder och text för att utforska verk och biografier av äldre kollegors konstnärskap såsom den amerikanska målaren Christina Ramberg, de brittiska målarna Winifred Knights och Marion Adnams och senast Dora Gordine som en del av Dorich House Museum Studio Residency, på Kingston University i London. Utställningar och produktioner av verk har bl a visats på Gravidty & Parity &, Hatton Gallery, Newcastle upon Tyne; one on one: on skills, The Contemporary Art Museum of Estonia, EKKM, Tallinn; I See You Man, Gallery Celine, Glasgow; Alpha Adieu, Museum of Contemporary Art Antwerp and Choreography, Arcade, London. 2014 publicerade hon tillsammans med AND Public MODA WK: Work in response to the paintings, drawings, correspondence, clothing and interior design of Winifred Knights (an expanded legacy). Tillsammans med Hana Leaper organiserade hon 2017 konferensen Making Women’s Art Matter, på Paul Mellon Centre i London. Nadia Hebson undervisar på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. 

Tack till Museum Anna Nordlander och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Program

Ett samtal med Dr Sue Tate och Mariana Vodovosoff, båda del av Monica Sjöö Curatorial Collective, och Jane Jackson, regissör av Portrait (Monica Sjöö), 1977, modererat av Nadia Hebson del av utställningen Scène d’Amour.

Detta var det första av tre diskursiva evenemang som kommer att utforska den svenska målaren, författaren och radikala ekofeministen Monica Sjöös liv och arbete, samt samtida konstnärer, curatorer och konsthistorikers pågående konstnärliga rekupereringsprojekt. Hur kan vi kritiskt utforska komplexiteten i historiska personers liv och arbete samtidigt som vi undviker hagiografiska läsningar? Dessa evenemang arrangeras av Mint och är en del av Hebsons pågående forskningsprojekt Destroy She Said och realiseras med stöd från Kungliga konsthögskolan i Stockholm.
Artists Lina Bjerneld, Helena Lund Ek, Alisa Margolis, Raksha Patel and Nadia Hebson, whose practices all centre around Painting, came together on May 1 for an informal discussion to consider in company the legacy of Monica Sjöö. The conversation ranged from shared experiences of their respective art educations in Scandinavia, the US and the U.K., personal readings of Monica Sjöö’s paintings, posters and manifestos and their current reception, archiving, misrepresentation, alternative Painting herstories and reflections on the ever expanding project of artistic recuperation.

This is the second conversation in the three part programme Thinking About Monica, which accompanies the exhibition Scène d’Amour at Mint and has been realised through the support of the Royal Institute of Art Stockholm’s artistic research fund as part of the research project Destroy She Said.


Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden

Dimen Abdulla, Linnea Axelsson, Chto Delat?, Giorgi Gago Gagoshidze, Elisabete Finger & Manuela Eichner, Aage Gaup, Apostolos Georgiou, Beatrice Gibson, Maria W Horn, Thomas Hämén, Susanna Jablonski, Ingela Johansson, Kapwani Kiwanga, Birgitta Linhart, Hanna Ljungh & Mattias Hållsten, Fathia Mohidin, Santiago Mostyn, Christian Nyampeta, Ingrid Elsa Maria Ogenstedt, Didem Pekün med KHORA, Charlotte Posenenske, Sofia Restorp, Iris Smeds, Augusta Strömberg, Isak Sundström, Svärta (Yngve Baum, Jean Hermanson, Odd Uhrbom), Erik Thörnqvist, Cara Tolmie, Tommy Tommie, Danae Valenza, Ana Vaz, Peter Weiss & Hans Nordenström, Mats Wikström, Måns Wrange, Markus Öhrn

21.11 2020 – 14.2 2021

Norrbotten


Luleåbiennalen sprider sig över den vidsträckta regionen Norrbotten. Den här gången genomförs biennalens utställningar och konsthändelser i Luleå, Boden, Malmberget, Storforsen, Arjeplog och Korpilombolo: i en evakuerad skola, i en kyrka, på ett silvermuseum, i konsthallar, i ett före detta fängelse och på regionens länskonsthall.

Luleåbiennalen är en internationell biennal för samtidskonst, där globala och hyperlokala perspektiv förenas i platsspecifika situationer. Förutom ett tiotal utställningar inkluderar 2020 års upplaga ett turnerande litteraturprogram, dramatik, radio och en online-baserad journal.

Luleåbiennalen 2020 tar grepp om den spekulativa frågan om vad ”realism”, som begrepp, paradigm och konstnärlig ism, skulle kunna betyda idag. De inbjudna konstnärerna berättar genom sina verk om verkligheter relaterade till samhälleliga system: Byråkrati, massmediala logiker och industriell infrastruktur; men de föreslår också inbrott som utmanar och kastar omkull dessa rådande ordningar: genom strejken, psyket, skådespelet, magin och inte minst konsten själv.

Realismens tidsaxel sträcker sig från artonhundratalets andra hälft till nittonhundratalets första. Dess mångsidiga projekt bottnade i en generell vilja att porträttera samhället som det i verkligheten tedde sig i sin råhet, vardaglighet och med de orättvisa system som det innefattar. Realismen framträdde å ena sidan som estetisk konvention men framförallt vad beträffar de nya motivvärldar som nu uppkom inom konsten. Det realistiska projektet företräddes inledningsvis av en intellektuell borgarklass men kom senare också att involvera konst och litteratur där arbetarklassen tog plats som agens och tema, denna senare period med påfallande politisk udd som ofta benämns som social realism eller socialistisk realism.

När vi nu blickar tillbaka mot realismens tradition och placerar den i en urartad samtid, är det utan fasta tyglar eller skyldigheter gentemot historien. Vad vi återbesöker är en konstnärlig ambition: att försöka få världen att framträda som hel. I detta konstnärliga arbete uppdagas ett mod besläktat med galenskap. En hämningslös akt som innebär att ge sig i kast med det omöjliga – att foga ihop en splittrad värld och ge den mening. I små och stora exempel tecknar biennalens konstnärer perspektiv på egna ordningar av världen.

Den realism som gestaltas på Luleåbiennalens olika scener rör sig ofta långt bort från en avbildande eller dokumentär tradition. Istället framträder verkligheten i verken som ett slags teater, iscensatt, besjungen, förfrämligad och inte sällan helt absurd. Kanske kan dessa skådespel hjälpa oss att ompröva realismens innebörd och vår faktiska agens – under vår tid på jorden.

Karin Bähler Lavér, Emily Fahlén och Asrin Haidari,
curatorer Luleåbiennalen 2020

Läs mer på biennalens hemsida

Fabriksflickorna – De viljefulla textilarbetarna

30.9 – 4.10 2020

Åsa Norman & Frida Hållander

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm


Det konstnärliga projektet: Fabriksflickorna – De viljefulla textilarbetarna organiserar en utställning  och konferens på Mint konsthall i ABF-huset i Stockholm. Under veckan återaktiveras delar av  pjäsen Fabriksflickorna – makten och härligheten, i en utställning av Åsa Norman (Sverige)  textilkonstnär och Frida Hållander (Sverige) PhD, konsthantverkare. Pjäsen hade premiär i  Skellefteå i regi av Suzanne Osten och Margareta Garpe 1980. Konferensen vill lyfta fram och  diskutera textil- och hemindustrins kvinnors villkor, kunskaper och motstånd; deras viljefullhet och  egensinne, som kommer till uttryck i organisering, yrkesstolthet och strategier.  

Norman och Hållander visar i utställningen delar av det fleråriga konstnärliga projektet  Fabriksflickorna – De viljefulla textilarbetarna genom materiella – konsthantverkliga  undersökningar – samt arkivmaterial och ljud. Till konferensen är konstnärer och forskare inbjudna  från de nordiska länderna, där de kommer att hålla i föreläsningar och presentationer för att skapa  ett nordiskt sammanhang för en fördjupad diskussion om textilproduktion och hemindustri.  

Fabriksflickorna, installationsvy
Fabriksflickorna, installationsvy

Projektet genomförs med stöd från Konstnärsnämnden, Nordisk kulturfond, Helge Ax:son Johnssons stiftelse och Byggnads kulturstipendium samt i samarbete med Iaspis. Utställningen och konferensen äger rum under Stockholm Craft Week 2020. 

Program för konferensveckan:  

Onsdag 30/9  

Utställningen öppnar! Öppettider: 16.00-20.00.  

Torsdag 1/10 konferensdag 1, lokal: Katasalen, våning 1 

Utställningen öppen 12:00-18:00  

10:00-11:30 Inledande föreläsning av Åsa Norman (Sverige) textilkonstnär, och Frida Hållander  (Sverige) PhD, konsthantverkare, de presenterar utställningen och konferensen samt berättar om  det pågående konstnärliga projektet Fabriksflickorna – De viljefulla textilarbetarna. Tjia Torpe (Sverige), pedagog och producent, kommer berätta om pjäsen Fabriksflickorna – makten och  härligheten. Föreläsningen hålls på svenska.  

13:00-14:30 Leena Enbom (Finland) doktorand i social och ekonomisk historia vid Helsingfors  universitet, kommer presentera sitt pågående avhandlingsprojekt om hemindustri. Hemindustriell  produktion var en del av arbetsmarknaden i det urbaniserande Finland från slutet av 1800-talet till  1960-talet. Föreläsningen kommer också att diskutera olika institutioners strategier för att hjälpa  fattiga, där bland annat hantverk och sömnad användes. Föreläsningen hålls på engelska.  

15.00-16:30 Malin Nilssons (Sverige) PhD ekonomisk historia, verksam forskare vid Ekonomisk historiska institutionen vid Lunds universitet. Hon kommer presentera delar av hennes  avhandlingsarbete Taking work home: Labour dynamics of women industrial homeworkers in 

Sweden during the second industrial revolution från 2015, samt om hennes pågående  forskningsprojekt där hon fokusera på hur kvinnors hembaserade textilproduktion blev ett  politiserat ämne i Europa i slutet av 1800-talet. Föreläsningen hålls på svenska.  

Fredag 2/10 Konferensdag 2, lokal: Katasalen våning 1 

Utställningen öppen 12:00-18:00  

10:00 -11:30 Sushmita Preetha (Bangladesh) aktivist, forskare, journalist, och Karin Elfving (Sverige) journalist och etnolog, kommer föreläsa om dagens textilarbetare i Bangladesh och hur  deras rättigheter ständigt kränks och hur sårbart deras hälsotillstånd är, samt om hur Covid-19 har  drivit dessa arbetare i ytterligare svårigheter. Preetha och Elfving kommer också att inkludera  svaren från några av de svenska textilmärkerna. Föreläsningen hålls på engelska. 

13:00-14:30 Franz Petter Schmidt (Norge) textilkonstnär och konstnärlig forskare vid KhiO Konsthögskolan i Oslo, kommer presentera sitt konstnärliga avhandlingsprojekt Reflection,  Weaving Fabrics for Suits, (2018), som berör textilfabriken i Sjølingstad Uldvarefabrik i Norge, och  är en undersökning om textilindustrins produktion genom känsla, längtan, tillhörighet, minne,  stolthet och att vara queer. Föreläsningen kommer också fokusera kring ett nytt arbete där han  undersöker en dagbok skriven av vävaren Malli Berge mellan åren 1925-1942. Föreläsningen hålls  på norska.  

15:00-16:30 Emelie Röndahl (Sverige) doktorand på HDK – Göteborg Universitet i konsthantverk,  presenterar sitt pågående konstnärliga avhandlingsprojekt ”Crying Pixels: a practitioner’s narrative  through woven rya – aspects of time in hand made practice”. Föreläsningen hålls på svenska.  

Lördag 3/10 Konferensdag 3, lokal: Hjärtat entréplan 

Utställningen öppen 12:00-16:00  

11:00-12:30 Munish Wadhia (UK, Sverige) konstnär, kommer presentera sitt pågående arbete om  tändsticksindustrin och Jönköpings Tändsticksfabriks AB. Wadhia kommer också presentera sitt  arbetet ”Signs taken for wonders” där han i verket återvänder till de bilder och objekt som omgav honom under uppväxten, men med en dekolonial blick som osäkrar deras givna betydelse. Ett  verk som framför allt berör erfarenhet från textilfabriker. Föreläsningen hålls på engelska.  

13:00-14:00 Marie Hållander (Sverige) verksam frilansande poet och som lektor vid Södertörns  högskola. Hon kommer presentera det litterära projektet ”Bland textildammets flickor och  maskiner” där hon utgår från textila berättelser och arkiv från Sjuhäradsbyden i Västergötland.  Presentationen hålls på svenska.  

14:00-14:30 Nino Mick (Sverige) verksam som frilansande poet och föreläsare, hen kommer läsa  delar från sin pågående roman som handlar Berta Bäckman (f. 1860) och andra arbetare i  tändsticksfabriken i Tidaholm. Den historiska romanen rör sig på två tidsplan, 1875 tiden för den  stora brandkatastrofen där 50 flickor omkom i fabriken, 1909 storstrejken. Presentationen hålls  på svenska.  

15:00 -17:00 Maskningsaktion, längs med Sveavägen, start utanför ABF-huset, offentligt  performance och demonstration som leds av Frida Hållander & Åsa Norman.  

Söndag 4/10 

Utställningen öppen 12:00-16:00 

Illustration: Hanna Stenman

Avgångsutställningen av Konstfacks masterprogram i Konst

Alexandra Larsson Jacobson, Danae Valenza, David Torstensson, Elise Léonin, Ferdinand Evaldsson, Henning Rehnström, Ingrid Gustafsson, Jonas Törnkvist, Josefin Jussi Andersson, Luki Essender, Maria Kulikovska, Marija Griniuk, Muhammad Ali, Petronella Petander, Tony Karlsson Savci

5.6 – 16.6 2020

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm


När ett verk ställs ut blir det något i världen. Det möter en betraktare, ett rum, en miljö med ljud, ljus, tak och väggar. I utställning ges verket ett delvis oförutsägbart liv, i situationen testas dess effekter: Griper det tag? Ruskar det om? Sår det frön i våra minnen? Därför är utställandet en given del av den konstnärliga praktiken: då prövas innebörden av att befinna sig i världen – som konstnär.

I årets avgångsklass på masterprogrammet i konst tar vi del av en imponerande bredd av konstnärliga arbeten. Dessa verk tolkar verkligheten och omförhandlar den, destillerar den genom undersökningar, aktioner och lyssnande praktiker. De tar form genom måleri, film, skulptur och sång. Genom radikalism, omsorg och fattigdom, spontanism, sömnlöshet och museologi. Tydligt visar de på konstens omfång och på dess tankeväckande potential.

Alexandra Larsson Jacobson
Elise Leoni
Danae Valenza

I år etablerar klassen ett samarbete med den nystartade konsthallen Mint, belägen i ABF-huset i centrala Stockholm. Ett hus som arbetarrörelsens bildningsförbund öppnade i början av 1960-talet och som sedan dess har fungerat som ett centrum för folkbildande verksamhet i staden. Detta är inte ett traditionellt utställningsrum med fogliga vita väggar och tysta rum, utan en miljö som uppmuntrar till installation i lyhörd dialog med befintliga miljöer och dess säregenhet. Verken visas i danssalar, källarutrymmen och trappavsatser, genom speglingar, dialoger och inbrott. Utställandet som praktik prövas således ytterligare ett varv när den närmar sig världen och dess brokighet.

Grafisk form: Linda Hallstan

Konstfack i samarbete med ABF Stockholm.

I Am Not One

Anna Andersson, Cara Tolmie, Isak Sundström, Jakob Krajcik, Jenny Bergman, Lina Bjerneld, Magnus Thierfelder Tzotzis, Nacho Tatjer, Nanna Nordström, Nathalie Gabrielsson, Roxy Farhat, Stephen McKenzie, Susanna Jablonski, Zhou Tao

8.5 – 14.6 2020

Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm


Den kris som svenskt konstliv går igenom i samband med covid-19-pandemin, och den påtvingade eller frivilliga isolering vi alla fått erfara, påminner oss om att vi inte mår särskilt bra ensamma. Därför har fem konstorganisationer – Bonniers Konsthall, hangmenProjects, Index, Mint och Signal – experimenterat med ett gemensamt projekt och tillsammans arbetat fram utställningen I Am Not One.

Pandemin är inte utställningens tema, utan snarare dess upprinnelse. Genom en associativ tankekedja har ett antal verk och konstnärskap valts ut av respektive part. Snarare än ett samstämmigt curatoriskt argument kan utställningen betraktas som ett slags montage. Verken erbjuder infallsvinklar på den situation vi befinner oss i just nu. Konsten är en plats för gemensamt tänkande och den ryggar inte för det svåra. Istället för att presentera svar eller lösningar tillåter konsten oss att stanna i det komplexa och paradoxala som genomsyrar vår värld: existentiellt, poetiskt och materiellt.

Cara Tolmie & Susanna Jablonski
Zhou Tao

Samarbetet är ett sätt att uppmärksamma våra olika organisationers praktiker och institutionella förutsättningar. Krisen som vi nu ser i den svenska kultursektorn är sannolikt den värsta i modern tid och vi kommer att behöva olika slags hjälp för att klara den. Ett påtagligt behov av gemenskap och stöd har uppstått, samt en vilja att visa att konstlivet måste bestå.

Vi vet inte när vi kommer att kunna mötas igen men sannolikt kommer det att dröja. När det är möjligt vill vi gärna bjuda in er till ett samtal där vi tillsammans kan diskutera vad vi vill ska följa efter krisen. Ett tillfälle att undersöka nya former av gemenskaper och att reflektera över konsten, konstnärernas och konstinstitutionernas framtid. Den här utställningen kan ses som en första inbjudan.

Teckentecknaren

Thea Ekström
Milena Bonilla
Eivor Burbeck
Thale Vangen

6.3 – 20.5 2020

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm


Med symbolspråk hämtat ur självupplevda erfarenheter, magiska tecken och materialistisk historia twistas perspektiven i dessa verk på märkliga och oväntade sätt. Som Surrealism?

Måleri och ristningar av Thea Ekström (1920–1988 Stockholm), video av Milena Bonilla (1975 Bogotá), skulptur av Thale Vangen (1974 Drammen), experimentfilm av Eivor Burbeck (1926–1965 Stockholm)


Den fysiska världen fanns fortfarande där

Milena Bonilla, Elis Eriksson, David Wojnarowicz & Marion Scemama, Armin Lorenz Gerold, Thale Vangen

6.12 – 23.2 2020

Konsthall C, Cigarrvägen 14, Stockholm


Den fysiska världen fanns fortfarande där men utställningen uppmärksammar flykten från den. Genom närbildens avskärmning tar vi genom ljud, video, måleri och objekt, del av tillfällighetens extas, i former av rus, upphetsning och mental förvirring. När någon lägger händerna på din kropp och blodkärlen förgrenas med varandra, när solens sista drink gör dig hög, när tiden blir kompakt, när natten rör sig.

Att ta saken i egna händer

Adriana Monti, Annika Elmqvist, Ben Cain, Benedetta Crippa, Christina Zetterlund, David Price, Edith Hammar, Gunilla Lundahl, Jenny Richards, Johanna Minde, Margareta Ståhl, Patrick Lacey and Sarah Browne.

20.11 2019 – 18.1 2020

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm


Att ta saken i egna händer är en polyfon utställning. Den för samman berättelser, hantverk, görande, plats, illustrationer och verk som utgår från arbetares självorganisering under den fria tidens timmar.

Att ta saken i egna händer
Curator Christina Zetterlund, med Annika Elmqvist och Benedetta Crippa.

Denna utställning tar sin utgångspunkt i det stora projektet I Glasriket – människan, miljön, framtiden som ägde rum mellan åren 1978– 83. Initiativet till projektet togs av ABF i Lessebo och Nybro tillsammans med Svenska Fabriksarbetareförbundets avdelningar 2, 44 och 122. Syftet var att ta saken i egna händer och själva berätta sin historia. Med inspiration från Gunnar Silléns bok Stiga vi mot ljuset (1977) och senare i projektet också Sven Lindqvists Gräv där du står (1978) organiserades drygt 30 studiecirklar för att samla berättelser om arbetet och livet i de många småländska glasbruksorterna. Resultatet blev en brokig historia om yrkeslivet och fritiden, det förmedlades genom 21 innehållsrika böcker, flera utställningar och en bussturné som arrangerades med Riksutställningar. Redogörelserna inbegriper skildringar om allt från berättelser om arbetsvillkor och livet kring bruket, om en självorganisering av arbete, politik, fritid och samhälle till kvinnornas ställning i de mansdominerade bruksorterna. Vi påminns också om de långa och många kamper för rättigheter och att organisera gemenskaper på egna villkor.

Illustration är denna utställnings bärande medium. Ett val som kommer från studiecirklarna där illustrationen blev ett verktyg för att minnas. De 21 böckerna är rikligt illustrerade med cirkeldeltagarnas egna teckningar. På utställningens vänstra vägg har illustratören Annika Elmqvist tolkat foton från böckerna i form av glasmålningar. Hon har format en hyllning till dem som skrev historia, till dem som, trots hårda omständigheter, gick ihop, organiserade sig, bildade föreningar, byggde egna samlingslokaler, studerade och roade sig.

Projektet I Glasriket skriver designhistoria. Det berättar om förutsättningarna för att skapa glas men också om den viktiga sölningspraktiken. Faktum är att vi i bokserien finner en av de få texter som behandlar denna viktiga praktik. Det är ett avsnitt som den grafiska
formgivaren Benedetta Crippa, på utställningens högra vägg, bygger ut till en dekorativ illustration som berättar om praktikens olika fasetter. Sölning var något som glasarbetarna ägnade sig åt på lunchrasten, på sin egen tid. Det var ett sätt att lära sig glashantverket, att komma upp sig i den hierarkiska produktionsprocessen och tjäna mer pengar. Här formades
en föremålskultur av både praktiska vardagsföremål och dekorativa objekt. I utställningen visar vi några exempel på denna kultur. Samtidigt var lunchrasten också en timme av frihet för den skickliga hantverkaren, ett tillfälle att få följa sin nyfikenhet och experimentera. Många glasinnovationer har sina rötter i detta prövande. Men denna form av sölning återfinns varken på museum eller i historieböcker – bara i glasarbetarnas egna hem. De kan på så sätt sägas vara en form av spöken i en traditionell svensk designhistoria. I utställningen kan du ana dem genom Benedetta Crippas illustrationer.

Scuola Senza Fine (1983)
’Mer damm i våra hus, mindre damm i våra hjärnor’ – De 150 timmarna
Organiserat av Jenny Richards och Sarah Browne med Adriana Monti

Adriana Montis film Scuola Senza Fine [Skola utan slut] från 1983, utgår från en grupp av kvinnor som deltog i den betydelsefulla bildningsrörelsen för italienska arbetare under början på 1970-talet. 150 timmar var namnet på ett kontrakt som syftade till att avsätta 150 timmar för att möjliggöra studier under arbetstid. Det var ett avtal som hade förhandlats fram av italienska arbetare inom bil- och stålindustrin 1973. 150 timmars-modellen plockades snabbt upp av andra industriella sektorer såväl som jordbruk för att senare även involvera hemmafruar och arbetslösa.

Centralt för de 150 timmarna var att studierna inte var yrkesinriktade, dvs att de inte arrangerades med avseende på att förbättra den produktiva avkastningen på arbetsplatser, snarare var syftet att på betald tid få möjlighet att diskutera arbetsförhållanden, personlig och kollektiv utveckling. 150 timmarskurserna var influerade av den brasilianske pedagogen och filosofen Paulo Friere, de fokuserade i stor utsträckning på att reflektera levd erfarenhet genom muntlig historia, diskussion och skrivande. Att den fackliga rörelsen också inkluderade obetalda hemmafruar var ett radikalt erkännande av städning, matlagning och omsorg som arbete. De här kvinnornas historia och identiteter som tidigare stått i skuggan av de manliga arbetarna, som spöken i arbetarrörelsen, materialiserades genom 150 timmar. Deras erfarenheter och röster kom att kanaliseras genom en växande feministisk rörelse.

Filmen Scuola Senza Fine producerar ett polyfoniskt uttryck för kollektiv erfarenhet där individen är sammanflätad med kollektivet, det levandegörs i gemensam intimitet som att äta tillsammans under studie-timmarna. I den specifika kontexten på Mint, i ABF-huset som byggts för arbetares bildning och samling, erbjuds en reflektion över arbetares kamp. De 150 timmarna ställs i kontrast till den monumentala målningen över arbetarrörelsens historia av Ruben Nilsson (1893 –1971) i samma rum. Filmen skiljer sig också från dagens arbetsplatser som istället för gemensam tid, erbjuder individualiserad vård, t ex genom rabatterade gymkort eller en kurs i mindfullness för att hantera stressiga arbetsförhållanden. Dessa samtida förhållningssätt söker ’inte förändra industrialiserade socio-politiska strukturer och miljöer, men att förmå individer till att ändra sin inställning till dessa sammanhang’ (Nathoo Ayesha. ‘From Therapeutic Relaxation to Mindfulness in the Twentieth Century’, 2016). Vilka strategier finns det för att skapa plats och tid för att definiera och vägra den alienerande påverkan som arbete har på oss idag?

Som en del av den pågående filmserien Hands at work, organiserat av konstnären Sarah Brown och curatorn Jenny Richards, samt Richards forskningsprojekt Outsourcing the Body.

Scuola Senza Fine distribueras av Cinenova. Cinenova är en ideell organisation som bevarar och distribuerar feministiska film- och videoverk.

Training – Small Semi-Skilled Tasks: Units of Exchange, Labour of Trying, Useful and Non-Useful Goods, Caring for Cast-Offs
Organiserat av Patrick Lacey och David Price, med Ben Cain

I samband med vernissagen arrangeras en release av konstnären Ben Cains bok Uses of Leisure, i samarbete med konstnären och skribenten David Price och formgivaren Patrick Lacey (Åbäke). Publikationen kan ses som en otyglad sammanfattning av en tio-årig konstnärlig praktik inom vilken 30 projekt sorteras efter en subjektiv kategorisering av arbete, fritid och vila. Cains konstnärskap förhandlar arbete och konstnärlig handling. Han har återkommande utforskat konstens tvetydiga förhållande till industri, kommodifiering och immateriellt arbete.

Projektet tar också rumsligt uttryck genom en portabel installation, Training – Small Semi-Skilled Tasks: Units of Exchange, Labour of Trying, Useful and Non-Useful Goods, Caring for Cast-Offs [Träning – små semi-händiga arbeten: Utbytsenheter, testarbeten, användbara och icke-användbara varor, omsorg för kasserade prylar] som breder ut sig på August-galleriets golv under utställningens öppningsdag. Om vilken Ben Cain själv skriver: ”Objekten har anpassats så att de ryms i en liten resväska som ska fraktas från London till Stockholm, här presenteras de i formen av ett gatustånd, det får mig att tänka på den kringresande försäljaren, kanske t o m Arthur Millers pjäs En handelsresandes död, idéer om hur material styrs och utbyts mellan människor samt vad materialen själva förmedlar. Objekten i installationen inkluderar produkter från kreativt och industriellt arbete, samt produkter som inte vittnar om något bakomliggande fysiskt arbete alls, mirakulösa objekt. Vissa av objekten som visas är prover hämtade från trä- och stålverkstäder. Dessa kasserade delar har noggrant valts ut, sandpapprats och putsats, för att sedan pulverlackeras eller målas. Installationen riktar ljuset mot försök som gjorts i strävan att göra något rätt, lära sig något och förstå sig på hur man arbetar med verktyg, material och färger. Verket består av övningar och en uppsättning funna och med avsikt designade objekt, modeller från en existerande arbetsplats och från en arbetsplats i min fantasi. Tillsammans utgör de en modell för en studio eller en nomadisk verkstad, en som uppehåller sig vid ett arbete som inte är särskilt produktivt.” Med stöd från Iaspis.

Plats för slöjd: Jokkmokk
Med Edith Hammar och Johanna Minde

I utställningen visas också samtida hantverk av Johanna Minde (f. 1989) och Edith Hammar (f. 1992) – 2019 års stipendiater av Slöjd Stockholms ’Plats för slöjd’, ett årligt residensprogram som syftar till att främja slöjdfältets utövare. Programmet är en del av en långsiktig utveckling av en publik plattform för att undersöka, lyfta fram och diskutera slöjd och hantverk, samt ställa frågor kring det handgjorda och dess roll och relevans i vår samtid. Här på Mint visas arbeten i process. Hammar och Mindes arbeten har under hösten tagit form i dialog med Jokkmokks lokala kontext och landskap, mer specifikt på Samernas utbildningscentrum. Skolan ger utbildning i duodji/duodje (Skinn, textil, trä/horn), samiska språk: nord-, lule-, ume- och sydsamiska, rennäring och samiskt mathantverk.

Johanna Minde: ”Jag jobbar med traditionella och experimentella metoder inom duodji. Jag utforskar framförallt mötet mellan duodji, design och arkitektur. Under residensperioden i Jokkmokk har jag genom olika garvningsmetoder utforskat renskinnets möjligheter att användas inom formgivning. Genom att bereda skinn med variation på typ av process och grad av genomgarvning har jag testat renskinnets förmåga till ljusgenomsläpp.”

Edith Hammar: ”Skåpet är byggt i furu, inga skruvar eller gångjärn utan byggt med lim och träplugg. Motivet är ganska spontant, självbiografiskt blandat med önsketänkande, precis som mina teckningar i tusch. När jag blivit nöjd med en skiss har jag använt stämjärn i olika storlek för att hugga fram bilderna. Under arbetet i Jokkmokk var jag omgiven av vattendrag och skog, och jag tänkte mycket på min morfar som ofta berättade om när han arbetsemigrerade till Kanada. Hans bästa trick som timmerflottare var att gå ner i split med en fot på varje stock mitt i vattnet.”

Dagens ros till dig som nöjde dig med ett tack och sa att det kan vara min tur nästa gång

Inger Ekdahl
Fernando Sánchez Castillo
David Väyrynen

25.9 – 1.11 2019

Mint, ABF Stockholm, Sveavägen 41, Stockholm


Mints andra utställning är en komposition i tre delar. Den handlar om att gå sin egen moraliska väg, konstnärligt och mänskligt. Var finns integriteten i våra tankar och aktioner? Detta undrar verken och svarar genom de små ingreppens exempel: i sfärer, rullande klot och sammankallande cirklar.

Fernando Sanchez Castillo, Canicas, 2002. Foto: Johan Österholm
Fernando Sanchez Castillo, Canicas, 2002. Foto: Johan Österholm
Fernando Sanchez Castillo, Arquitectura para el Caballo, 2002. Foto: Johan Österholm
Inger Ekdahl, Utan titel, olja på duk. Foto: Johan Österholm
Inger Ekdahl, Utan titel, olja på duk. Foto: Johan Österholm

Inger Ekdahl (1922–2014, Ystad)

Utan titel, 1970-tal, 80×80 cm, olja på duk
Utan titel, 1985, 60×60 cm, olja på duk
Utan titel, årtal saknas, 60×60 cm, olja på duk
Utan titel, 1974, 44×44 cm, olja på duk
Utan titel, 1970-tal, 58×58 cm, olja på duk

Inger Ekdahl tillhör en av Sveriges modernistiska pionjärer. År 1963 ingick hon i Sveagalleriets utställning ’11 svenska konstnärer’. Den curerades av konstkritikern Eugen Wretholm som ville lyfta fram ”the bold outsiders” inom svenskt konstliv. De elva deltagarna, däribland Oskar Reutersvärd, Lizzie Olsson och Folke Truedsson, beskrevs som en heterogen grupp av utövare vilka valt det ständiga sökandet framför utstakade kommersiella framgångskoncept. I utställningstexten beskrevs Ekdahl som ”en meditativ spontanist”, vilket ramar in den metodiska dubbelhet av kontrollerad komposition och spontana inslag som blev hennes signum. Efter andra världskriget bosatte sig Ekdahl i Paris, där kom hon i kontakt med bl a Jean Arp (1886–1966), Victor Vasarely (1906-97) och representanter från konstgruppen De Stilj. Dessa sammanhang blev formerande för hennes konstnärliga utveckling och hon förblev under hela sin livstid uppkopplad mot en internationell modernistisk konstscen.

I Ekdahls verk från 1960-talet använde hon ofta en omkopplad dammsugare för att med apparatens hjälp blåsa färg på dukarna, resultatet blev verk med multipla lager av färg i dova toner. På Mint visas målningar från 1970–80-talen, här har 1960-talets expressionistiska uttryck övergått i en period av strikt geometriska experiment och ljus, Ekdahl kallade själv målningarna för systematiska kompositioner. Det är säregna skildringar av solfjäderslika mönster och cirklar. Målningarna skapar optiska synvillor, de liknar lysande noder i rörelse.

Efter Ekdahls död 2014 donerades hennes konstnärliga kvarlåtenskap till Ystads konstmuseum.

Tack till Ystads konstmuseum och Galerie Nordenhake.

Fernando Sánchez Castillo (f. 1970, Madrid)

Arquitectura para el caballo (Architecture for Horses), 2002, video, 5’30” Canicas, 2002, glaskulor

En man på en vit iberisk häst travar (eller dansar) genom korridorerna av Universidad Autónoma i Madrid. Skolans arkitektur har en särskild historia: Dess bygge satte igång strax efter 1968-års studentuppror, under vilket studenter och fackligt engagerade tillsammans protesterade Francos fascistiska styre. Det nya universitet som invigdes av Franco, placerades på en strategisk plats i Madrids utkant, enkelt att isolera, lokaliserat i närheten av arméns huvudkvarter. Byggnaderna disponerades i ett rutmönster, och planerades utan några mötesplatser för människor, med enkel åtkomst för polisstyrkors ingrepp – till häst. Polishästar har vid senare uppror ridit genom dessa korridorer och salar, vilka tränats för att kunna springa upp för trappor. I videoverket Arquitectura para el caballo från 2002 intresserar sig Fernando Sánchez Castillo för relationen mellan byggnaden och djurets kropp. Det är en enkel demonstration av maktens arkitektur. I installationen Canicas visas tusentals glaskulor. Också detta hör till historien: Under 1970-talet spred skolans studenter ut kulor i fakulteternas korridorer, på så vis kunde de tillfälligt hindra poliserna att rida in på sina hästar.

David Väyrynen (f. 1983, Gällivare)

Ni är guld värd, 2019, dikt
Inläsare: Mathias Väyrynen, Lena Sjötoft, Berndt Wäyrynen, Miriam Vikman, Karl-Erik Taivalsaari

Med andra ord, 2019, dikt
Inläsare: David Väyrynen, Pernilla Fagerlönn

Konferenstal, 2019, dikt
Uppläsning: David Väyrynen

I Moa-rummet på Mint finns en lyssningsstation med nyskriven poesi av David Väyrynen. Med andra ord/Ni är guld värd (2019) handlar om de goda gärningarnas exempel, men också om den frustration och politisering av det ideella arbetet, som skulle kunna uppstå i takt med att allt färre människor engagerar sig ideellt. Den ena dikten utgörs av en uppräkning av framförda tack i stort och smått under den till synes veckotidningsbanala banala ”Dagens ros”, men där livet i all sin skörhet framläggs. Den andra dikten utgör ett brandtal för föreningsrörelsens och studiecirklarnas betydelse men olidliga sårbarhet. Konferenstal (2019) uppförs under utställningens öppning. David Väyrynen från Hakkas, Gällivare kommun, är diversearbetare, kommunpolitiker och poet. Han debuterade år 2017 med den uppmärksammade diktsamling Marken, som genom bl a prosa, sånger, predikningar och listor, skildrar Malmfälten som region, och två stora folkrörelser som präglar dess kultur och mentalitet: Den inomkyrkliga laestadianska väckelsen och den socialistiska arbetarrörelsen.

Konstfacks vårutställning 2019: Huset fullt

Detta jubileumsår cureras Konstfacks vårutställning av Emily Fahlén och Asrin Haidari som genom dialog med den omgivande kontexten söker förstå platsens specifika relationer, historiska samband, konflikter och möjligheter.

Utställningen pågår i alla betänkliga vrår och rumsligheter på skolan: i bl a källaren, biblioteket och Mandelgrenssalen, i korridorer och ateljéer. Som besökare vill vi att du ska kunna röra dig utan stopp mellan de olika rummen. Skolans olika inriktningar är uppdelade för att skapa en överskådlighet i detta mångfald av uttryck som är Konstfack.

I de 179 avgående studenternas arbeten är det naturligtvis svårt att spåra en gemensam tematik, men här finns bl a intressen för översättningen som konstnärlig praktik, känslornas språklighet, hantverkets långsamma processer och designens roll i klimatförändringarnas tid. Samtidigt har vi aktivt valt att söka efter var på skolan de kritiska diskurserna tar plats, i vilka rum och från vilka medvetandehorisonter de sker. Ett sådant exempel är det tvärdisciplinära studentkollektivet Brown Island. Gruppen har nyligen gett ut en handbok för att synliggöra några av de senaste aktiviteterna, dialogerna och tankarna kring dekolonialiserings-processer inom Konstfack; Brown Island in the White Sea: A Handbook for a Collective Practice. I dialog med gruppen har vi låtit text från boken smyga sig in i vårutställningens infrastruktur. Med denna intervention vill vi som curatorer lyfta en större fråga om en skolas historieskrivning och hur initiativ som dessa kan färga av sig på en institutions befintliga strukturer. Vilka historier finns dolda i skolans arkitektur, system och befolkare?