Öppen vid överrenskommelse till och med den 7 mars

Utställningen Third Eye Butterfly samlar en rad konstnärliga röster som arbetar i skärningspunkten mellan språk, musik och film. I sällskap av den amerikanska filmskaparen Storm de Hirsch (1912–2000), visas samtida verk av Nat Marcus, Luzie Meyer, Sofia Restorp och P Staff. Storm de Hirsch betraktas som en av 1960-talets nyckelpersoner på New Yorks avantgardescen, hon inledde sin konstnärliga karriär som poet och utvecklade därigenom en filmbaserade praktik med språket i centrum. Hennes verk är starkt påverkade av ett intresse för mystik och ockulta metoder, vilket återspeglas i ett utforskande av analoga effekter. Utmärkande för de Hirsch arbete är också det rytmiska samspelet mellan bild och ljud.

Installation view

Installation view

Luzie Meyer, Period Piece, 2021

P Staff, Eat Clean Ass Only, 2021

Nat Marcus, The Velvet Sound (I) + (II), 2022

P Staff, Ancient & Celibate, 2021, installation view

P Staff, Ancient & Celibate, 2021

Sofia Restorp. Installation view

Sofia Restorp. Installation view

Sofia Restorp, Crater, 2022

Storm de Hirsch, Third Eye Butterfly, 1968, installation view

Storm de Hirsch, Third Eye Butterfly, 1968

Storm de Hirsch, Third Eye Butterfly, 1968

Storm de Hirsch, Third Eye Butterfly, 1968

Filmen Third Eye Butterfly (1968), som har gett utställningen dess titel, är ett resultat av flera visuella experiment som inspirerats av fjärilsvingars variationer av färgstarka och abstrakta mönster. Kalejdoskopiska sekvenser och överlagringar kommer och går i bilden, i samklang med ljudspårets repetitiva toner, som om det vore ett försök att översätta fjärilsvingarnas färgstarka effekter till en utvidgad filmupplevelse. Filmen är avsedd att projiceras på dubbel skärm och med hjälp av två synkroniserade projektorer skapa illusionen av två fjärilsvingar som animeras av de projicerade bildernas flimmer. Ett öga, ”det stora ögat”, dyker flera gånger upp i mitten av en ändlös spiral inramad av orden ”Third Eye Butterfly”. Den amerikanska filmteoretikern Casey Chanress beskriver det som att ”den 70mm-liknande effekten i Third Eye Butterfly uppmuntrar sinnet att fungera som ett tredje öga genom att smälta samma de två jämsides skärmarna till en tredje mening, precis så som Eisenstein fick betydelsen av två juxtaposerade bilder att resultera i en tredje underförstådd mening”.

Genom att använda ett rytmiskt bildspråk där färger, schabloniserade former och ljud ingår i en audiovisuellt obruten följd, framkallar de Hirsch en upplevelse som bygger på ett samspel mellan olika sinnesmodaliteter. I samspråk med de Hirsch intresse för flerdimensionerade uppfattningar om världen och det ömsesidiga sambandet mellan språk, musik och film har en grupp unga internationella konstnärer bjudits in att delta i utställningen: Nat Marcus (bor och arbetar i Berlin), Luzie Meyer (1990, bor och arbetar i Berlin), Sofia Restorp (1986, bor och arbetar i Berlin) och P Staff (1987, bor och arbetar i Los Angeles och London). I deras respektive verk betonas idén om att transporteras in i andra verklighetstillstånd, detta speglas också i utformningen av Mints utställningsrum och genom ljusdesignern Ines Bartls arbete. Tillsammans med curator Cathrin Mayer har Bartl tagit fram ett ljuskoncept för utställningens korridor och passager inspirerat av Third Eye Butterfly färgspektrum.

I utställningen används förutom ljuset, även språket som ett medium för att markera övergångar och transformativa processer: ljudverket Period Piece (2021) av Luzie Meyer utforskar på ett lekfullt sätt den mångsidiga betydelsen av ordet ”period” som används för att beskriva hur kroppar, språk och tid regleras. Nat Marcus har producerat två nya textilverk: The Velvet Sound (I) och The Velvet Sound (II) (2022), där grafik, färg och text läggs överlappar på tygets yta. P. Staff deltar genom dikter som visas på hologramfläktar, hen använder sig av ords multipla och flytande betydelser för att tala om kroppar som befinner sig i transformerande tillstånd. Sofia Restorps nyproducerade teckningar för oss till en visuell värld, här tar poesin form genom tvetydiga surrealistiska interiörer. I stället för att uppehålla sig vid ytan karaktäriseras verken av en rörelse mot introspektiv reflektion.

Third Eye Butterfly kan ses som ett försök att reflektera över Storm de Hirschs arv idag och hur hennes psykedeliska syn på världen utmanade verklighetens premisser, en föresats om möjligt än mer relevant för konstnärer idag.

Curator: Cathrin Mayer

Cathrin Mayer (f.1988 Wien) är curator vid HALLE FÜR KUNST Steiermark i Graz. Fram till 2020 var hon curator vid KW Institute for Contemporary Art i Berlin, där hon ansvarade för utställningar och performanceprogram. Mayer undervisar regelbundet och är för närvarande gästprofessor för curatoriella studier vid The University of Art and Design i Linz.

Curator: Ingrid Svahn (Internationella Curatorprogrammet, Stockholms universitet)

I utställningen Rörelsemönster utforskas mötet mellan kroppen och monumentet, det sköra och det eviga, rörelse och stillhet, historia och minne.

Rörelsemönster kan vara något djupt personligt, unika för var och en. De går att betrakta från håll – mänsklig aktivitet som punkter på en satellitbild från ovan. De går att urskilja genom historien – hur pendeln slår fram och tillbaka. De återfinns i material – genom sedimentationsprocesser kan marmor berätta vad som sakta har skapats under lång tid. 

I sitt konstnärskap utforskar Chiara Bugatti material som verkar ha förlorat sin huvudfunktion. Genom tre verk av skulptur, installation och video undersöker hon materialens minne, historiska associationer och narrativa möjligheter, som att låta marmor brytas ner för att sedan återuppstå i förgängliga rumsinstallationer, eller till synes eviga former. Plötslig yttre påverkan, eller långsamma nedbrytningsprocesser, synliggör det fragila och tillfälliga i det beständiga och fasta, när mänsklig rörelse sätts i relation till monumental stillhet. Ett av verken i utställningen är gjort i samarbete med konstnären Sebastian Moske och koreografen Alessandro Giaquinto.

Chiara Bugatti (f. 1991, Lecco, Italien) är bildkonstnär baserad i Stockholm. Bugatti har en BFA från Konsthögskolan i Venedig (IT, 2014), en MFA från Umeå Konsthögskolan (SE, 2016) och en Postmaster från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (SE, 2021). Hon har nyligen varit del av det internationella residensprogrammet vid IASPIS (SE) och hon var stipendiat på Akademie Schloss Solitude i Stuttgart (DE, 2020). Hon är en del av den pågående utställningen Släpljus på Carl Eldhs ateljémuseum, samt den 15e Trienniale Kleinplastik Fellbach i Tyskland. Hennes konst har ställts ut på institutioner runt om i Europa. 

Sebastian Moske är en konstnär baserad i Berlin, som efter att ha arbetat inom teatern, studerade konst under Rosa Barba vid HfK i Bremen (DE, 2021). Han var del av det internationella residensprogrammet vid IASPIS i Malmö (SE, 2021). Alessandro Giaquinto är dansare och koreograf baserad i Stuttgart. 2016 anslöt han sig till Stuttgart Ballet efter att ha avslutat sin utbildning vid John Cranko Schule.

Ingrid Svahn är frilansande curator och student vid Curatorprogrammet, internationellt masterprogram vid Stockholms universitet. Den här utställningen är en del av hennes examensarbete, och möjliggörs med stöd av Mint  och Stockholms universitet.

Ljusdesign av Seth Margolies, grafisk design av Julian Redaelli.

Tack till Studio Pica för lån av installationsmaterial.

Foto av Johan Österholm.

I Rymdrummet möts två konstnärskap som ger sig i kast med fysiken och gravitationens poesi. Genom måleri respektive animation undersöks en estetik kopplat till det tyngdlösa tillståndet, rörelsen och en omvälvande föränderlighet. 

Eddie Figge, Rymdsyner, 1972

Eddie Figge, Farväl Voyager II, 1989

Eddie Figge, Rymdsyner, 1972 & Agnieszka Polska, The Happiest Thought, 2019

Eddie Figge, Rymden, 1980 & Agnieszka Polska, The Happiest Thought, 2019

Eddie Figge, Space Station, 2000

Eddie Figge, Space Station, 2000

Rymdrummet, installation shot

Eddie Figge, Intelligent Life in the Universe, 1983

Eddie Figge (1904–2003 Stockholm) var konstnär och poet, nydanande inom det det moderna måleriet i Sverige. Efter att ha arbetat vid teatern och baletten inledde hon under en senare del av livet sin konstnärliga bana. Under 1950-talet fann hon sitt språk genom det informella måleriet med en motivvärld som kretsade kring ljuset, mörkret och rymden. Hennes stil präglades av en stark färgkänsla, rörelse och rytm. Hon fann inspiration i rymdfärder, kvantfysik och vetenskapens poetiska dimensioner.  Eddie Figge fick sitt genombrott på Galerie Blanche 1961, och hade under 1980- och 90-talet flera stora museiutställningar. 1989 deltog Figge i Sao Paulo Biennalen med ett urval av sina rymdmålningar. Den sista stora separatutställningen med Eddie Figge visades på Liljevalchs konsthall i Stockholm 2003. Figge finns representerad bland annat vid Moderna Museet, Musée d’Art Moderne i Paris och Skissernas museum i Lund. 

Agnieszka Polska (f. 1985 i Lublin, Polen) är konstnär baserad i Berlin och Aten. Med en särpräglad estetik arbetar hon med video, animation och fotografi, ofta med hjälp av arkiv- eller genrebilder som kombineras med animation. Verken visar ofta på ett undantagstillstånd som tar sin utgångspunkt i vår tids politiska och sociala situation. Men istället för att moralistiskt referera till specifika frågor såsom klimatkrisen eller en växande nationalism, fokuserar konstnären på att skapa en absorberande upplevelse för publiken. Som en distanserad men förförd betraktare fängslas du av de händelserna som utspelar sig framför dina ögon. Genom det försjunka tillståndet laddas Polskas filmer med ett politiskt subversivt potential. Polskas verk har visats världen över bland annat på New Museum och MoMA i New York, Centre Pompidou i Paris, Tate Modern i London, och Hamburger Bahnhof i Berlin. Polska har också deltagit i den 57:e Venedigbiennalen, 11:e Gwangjubiennalen, 19:e Sydneybiennalen och 13:e Istanbulbiennalen. 

Utställningen genomförs med stöd från Kulturrådet, Stockholms stad och Region Stockholm

Det vilade något kusligt över Thea Ekströms ateljé på Brunnsgatan i Stockholm: en dag öppnade sig en spricka i väggen som orsakade konstnären oro. Men hon fann en lösning på problemet genom att själv måla en spricka på en masonitskiva och hänga den framför den befintliga. Ekströms egen spricka öppnade sig mot himlens blå – fantasins målning rådde bot på verkligheten och dolde den.

Ekströms spricka är tongivande för denna grupputställning i vilken verken har gemensamt att de fungerar som ett slags scenografier, utställda i rum där de både förhåller sig till den omgivande verkligheten och påverkar den. Som fysiska ting och håligheter placerar sig konsten under havets yta, på himlens fond, mellan väggar och i belägringen av ett övergivet köpcentrum. I viss mån förvandlar dessa konstnärliga ockupationer den givna miljöns karaktär. Men illusionen är aldrig fullständig och förvandlingen är aldrig total, mötet mellan två världar tillåts skarva.

installation shot

installation shot

installation shot

Cecilia Edefalk, Ultramarina (still), 1984

Gordon Matta Clark, Day's End (still), 1975

Iris Smeds, The Zombie Function, 2021

Ksenia Pedan, Meditations on living in the present, 2022

I utställningen framför vid under möter vi konstnärer från olika generationer och bakgrunder, födda mellan år 1920 och 1986. I deras verk utgör det fysiska och det poetiska två delar av samma helhet, liksom det rumsliga och det mänskliga. Här presenteras den nyproducerade installationen Meditations on living in the present (2022) av Ksenia Pedan där ett klaustrofobiskt drama utspelas mellan resta väggar. Jörgen Gassilewski har skrivit Bollen och ett bollen och tu bollen och tre (2022), ett tredelat poetiskt verk specifikt för utställningens rum. I Iris Smeds kombinerade scenografi och performance The Zombie Function (2021) utgörs ramverket av en övergiven foodcourt som intagits av en grupp skådespelare i jakt på alternativa familjebildningar, och i Cecilia Edefalks film Ultramarina (1984) sänks vi ner under havets yta tillsammans med målningar och andra objekt. Thea Ekström ristar en spricka mot himlen, Flaka Haliti tecknar i fotoserien I See a Face, Do you See a Face. (2014) tio ansikten på himlen och Gordon Matta–Clark skär i Day’s End (1975) ut en öppning mot himlen så att solen strålar in genom det förfallna magasinhusets fasad. 

För första gången i Sverige presenteras Wael Shawkys episka videotrilogi Cabaret Crusades som inkluderar The Horror Show Files (2010); The Path to Cairo (2012) och The Secrets of Karbala (2015). Med hjälp av 200 åriga marionettdockor och skräddartillverkade keramiska figurer skapas ett suggestivt drama om korstågen berättat från ett arabiskt perspektiv. Triologin är inspirerad av den libanesiska historikern Amin Maaloufs verk Crusades Through Arab Eyes (1983). Utställningen tar plats i en före detta butikslokal i Skärholmen centrum, på inbjudan av kulturföreningen Folk. 

Wael Shawky, Secrets of Karbala (still), 2015

Wael Shawky, Secrets of Karbala (still), 2015

Wael Shawky, The Horror Show File (still), 2010

Wael Shawky, The Horror Show File (still), 2010

Wael Shawky, The Path to Cairo (still), 2012

Tack till Sfeir-Semler Gallery

Ett särskilt tack till Konsthall C för support av produktionen

Ateljé SKHLM i Skärholmens Galleria, Bredholmsgatan 4 (Bredvid Kjell & Company)

Utställningen presenterades i samband med Emanuel Almborgs disputation vid Kungl. konsthögskolan med det konstnärliga forskningsprojektet Den utopiska bildens pedagogik. Huvuddelen i doktorandprojektet är de tre filmverken Acorn, The Nth Degree och Talking Hands, som på Mint för första gången visades tillsammans.  

Switchers, Acorn, 2021. Installation shot. Scenography by Ksenia Pedan.

Switchers, Acorn, 2021. Installation shot. Scenography by Ksenia Pedan.

Emanuel Almborg, Talking Hands, 2016

Emanuel Almborg, Talking Hands, 2016

Emanuel Almborg, The Nth Degree, 2018. Installation shot

Emanuel Almborg, Talking Hands, 2016

Emanuel Almborg, Talking Hands, 2016

Almborg intresserar sig för kommunistisk pedagogik, revolutionär psykologi, fiktion och drama som verktyg, spekulativa och förlorade framtider; ämnen och metoder som på olika sätt behandlas i de tre filmverken. Om vi utgår ifrån att vi är i behov av nya ”utopiska” politiska och kollektiva visioner och händelseförlopp, vilken är då bildkonstens uppgift? Med hjälp av psykologen Lev Vygotsky, filosofen Evald Ilyenkov, teaterdirektören Konstantin Stanislavski, den revolutionäre psykiatriken Franz Fanon och science fiction-författaren Octavia Butler, utforskas konstfilmens potential till bildning, motstånd och jämlikhet. 

Curator: Karin Bähler Lavér

Foto: Johan Österholm

Mint presenterar En omsorgsfull strejk*, en grupputställning som tar avstamp i plåtslagaren, musikern och konstnären Ruben Nilsons (1893–1971) monumentala målning Arbetarrörelsens historia, permanent installerad på ABF Stockholm. Nilson arbetade med verket under en tioårsperiod omkring år 1940. Liksom med många arbetarkonstverk står den kollektiva kampen i centrum i Ruben Nilsons målning, ett nödvändigt svar på exploatering och svåra levnadsförhållanden. 

Utställningen följer Nilsons verk både i ambition och utmaning: Vad innebär det att återge enrörelses historia? Vilka roller har konsten haft i kollektiva kamper och genom vilka uttryck? Och hur samspelar konsten med dagens rörelser? De specifika kamper och de historier som ligger till grund för Nilsons komposition av sammanflätade visuella narrativ, strukturerade genom synliga överlappande snitt, utgör det curatoriella ramverket för utställningen. Historiska kopplingar till dagens verklighet ställs i relation till det som saknas inom verkets ram – de berättelser och erfarenheter som utelämnats i etablerandet av gängse arbetarhistoria. 

Bella Rune

Behzad Khosravi Noori

Harun Farocki

Dora García

Ingela Johansson

Salad Hilowle

Hito Steyerl & Problem Collective

Minus Miele

Henrik Andersson

Henrik Andersson

Patrick Kretchek

Hanni Kamaly

Ingela Johansson & Gudrun Olsson

Katarina Pirak Sikku

Diana Agunbiade-Kolawole

Iris Smeds

Diana Agunbiade-Kolawole & Iris Smeds

Behzad Khosravi Noori

En omsorgsfull strejk* är en utställning och ett medföljande samtalsprogram (som föregick utställningen under hösten 2020) där svensk arbetarkonst möter samtida svenska och internationella verk. De sociala rörelsernas form och historia diskuteras med verk situerade i erfarenheter av migration, omsorg, arbete och kamp. Genom sång, poesi, litteratur och bildkonst görs centrala historiska händelser och frågor synliga i ett samtal om vår samtid. Hur kan vi minnas och vad bör göras för att vinna framtiden åter?

*Precarias a la deriva, 2005. Utställningen lånar sin titel från det militanta feministiska kollektivet Precarias a la deriva (Prekära kvinnor på drift). Kollektivet formades i Madrid 2002 som en reaktion på den mansdominerade fackrörelsen som under denna period organiserade en generalstrejk som svar på försämringar i arbetsrätten i Spanien. Precarias a la Deriva ville visa på de utmaningar många ställs inför när det gäller deltagande i politisk handling såsom strejker, utifrån en realitet av arbetslöshet, osäkra anställningar och oavlönat reproduktivt arbete. De ville skapa ett situerat narrativ kring de generella tendenser mot prekarisering de upplevde och undersöka sätt att göra uppror och motstånd i vardagen. – Precarias a la deriva, Una huelga de mucho cuidado (Cuatro hipótesis), 2005.

Curator: Michele Masucci

Med stöd av Arbetarrörelsens kulturfond, Kulturrådet, Stockholms stad och ABF Stockholm.

I Scène d’Amour presenteras Nadia Hebsons mångsidiga konstnärskap för första gången i en svensk kontext. I en multidisciplinär utställning tar vi del av Hebsons pågående arbete som på intiutiva sätt återgriper på äldre generationers konstnärskap. Med utgångspunkt i ett begär efter att beakta alternativa målerihistorier i samtiden har Hebson under det senaste decenniet utvecklat en distinkt och idiosynkratisk arbetsmetod som låter rollen som konstnär, teoretiker och curator smälta samman – genom konstellationer av objekt, kläder, målningar, prints och text tänker hon genom arvet av äldre kamrater samtidigt som Hebsons egna subjektiva uttryck görs synligt. 

I utställningen presenteras Hebsons arbete sida vid sida med den svenska målaren, skribenten och radikala anarkafeministen Monica Sjöö (f.1931 Härnösand d.2005 Bristol). Mötet utgår ifrån Hebsons nuvarande livssituation som nybliven mamma, genom denna ingång söker hon dialog med Sjöös konstnärskap i vilket den intima relationen mellan måleri, grafisk design, aktivism och matriarkal teorivärld såväl som en tidig introduktion till “gudinne-feminismen” förhandlas. Scène d’Amour fungerar på så vis både som en introduktion till Sjöös konstnärskap men också som en uppmärksam studie kanaliserad genom Hebsons personliga tolkning av hennes verk. 

Nadia Hebson, Joy, 2021 & Monica Sjö, God Giving Birth, 1968

Monica Sjö, God Giving Birth, 1968

Nadia Hebson, Autoritratto, 2019

Nadia Hebson, The Conditions (Yves Saint Laurent, 1976), 2019-20

Nadia Hebson, The Conditions (Yves Saint Laurent, 1976), 2019-20. & Joy, 2021

Nadia Hebson, Scène d'Amour, installation shot.

Nadia Hebson, The Conditions, 2019 & Monica Sjöö, Aspects of The Great Mother, 1971

Nadia Hebson, Fertility Complex, 2021

Portrait, (Monica Sjöö), 1977, 12.06 min., dir. Jane Jackson & Nadia Hebson, Fertility Complex, 2021

Nadia Hebson, Joy, 2021

Parallellt med utställningen bjuder Hebson in konstnärer, konsthistoriker, curatorer, vänner och kollegor att tillsammans reflektera och svara mot Sjöös konstnärskap i formen av en serie publika samtal och en filmvisning. Under utställningens gång kommer Hebson också att producera nya verk och textarbeten som svar på denna koncenterade tid av utbyte och begrundande, under våren kommer de sporadiskt installeras upp i Mints gallerirum.  

Nadia Hebson är en brittisk konstnär och pedagog baserad i Stockholm. I sin praktik använder hon måleri, objekt, storskaliga tryck, kläder och text för att utforska verk och biografier av äldre kollegors konstnärskap såsom den amerikanska målaren Christina Ramberg, de brittiska målarna Winifred Knights och Marion Adnams och senast Dora Gordine som en del av Dorich House Museum Studio Residency, på Kingston University i London. Utställningar och produktioner av verk har bl a visats på Gravidty & Parity &, Hatton Gallery, Newcastle upon Tyne; one on one: on skills, The Contemporary Art Museum of Estonia, EKKM, Tallinn; I See You Man, Gallery Celine, Glasgow; Alpha Adieu, Museum of Contemporary Art Antwerp and Choreography, Arcade, London. 2014 publicerade hon tillsammans med AND Public MODA WK: Work in response to the paintings, drawings, correspondence, clothing and interior design of Winifred Knights (an expanded legacy). Tillsammans med Hana Leaper organiserade hon 2017 konferensen Making Women’s Art Matter, på Paul Mellon Centre i London. Nadia Hebson undervisar på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. 

Tack till Museum Anna Nordlander och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Program